Göteborgsposten – 29 januari 1873, sida 2

visa mot honom. Han var ej den man som fruktade att möta hvilken menniska som helst. Men kännedomen om att Richard Redmayoe var nära till hands uppfyllde honom icke desto mindre med ett slags fasa. Det var väl sannt att äfren om de skulle mötes ansigte mot ansigto, vore det föga troligt att han skulle bli igenkänd af Graces far. Den der dumma gåfvan, medaljongen med hans Porträtt uti, hade blifvit borttappad. Grace hade sagt nonom det under den korta jernvägsresan mellan Tunbridge och London, då hon sutit med sin hand i hans och bekännt huru sorgligt hennes lif vore utan honom. Det fö reföll honom sällsamt att blicka tillbaka på allt detta och tänka på sig sjelf nästan eåsom om han varit någon annan som ej hade med denna sorgliga historia att göra; att tänka på sig sjelf och allt som han hoppats på till den dag, då han ansett det möjligt att tjena två herrar, att bibehålla sin ställning i verlden och på samma gång inrätta åt sig ett ljuft och hemligt sanktuarium, undangömdt för alla och fredadt från allt verldsligt inflytande. Nej, medaljongen var lyckligtvis borta, han behöfde ej frukta något igenkännande af jordbrukaren, äfven om de skulle mötes. Under namnet Harcross kunde ej Richard Redmayne misstänka att Walgrave dolde sig. — Således har denna löjliga namnförändring en enda gång varit mig till nytta, tänkte mr Harcross. Klockan till den första middagen ringde under det han var fördjupad i dessa funderingar, och ansigtena ljusnade på alla dem, hvilka skulle deltaga i denna måltid. — Nå, Harcrase, ropado äfverato Dvenaat i det kan