Göteborgsposten – 23 januari 1873, sida 2

1BvIDÅ 4 11101449— Fran Uilandet. Efter da nu framkomna autentiska upplysningarne om förhållandet mellan Frankrike och Österrike -— säger en främmande tidning — är det ganska kuriöst att tänka sig tillbaka till det ögonblick, då grefve Beust atgick, neml. d. 6 Nov. 1871. Beust hade i det inre gjort samma fiasco som i det yttre; ban hade i båda riktningarne haft den rätta blicken, men hvarken egt nog mod eller kraft att genomföra sitt program. Likasom Österrike måste utåt söka stöd hos Frankrike, om det icke skullesjunka ned till att bli en preussisk vasallstat, mäste det stärka sig inåt genom en försoning med den icke-tyska majoriteten at kejsarstatens befolkning. Beust, som genast etter sitt inträdande i kejsar Frans Josefs tjenst inledt öfverenskommelsen med magyarerna, sökte derefter att vinna polackarne och czecherna i den cisleithanska hältten af riket för kronan; men han var vacklande och obestämd, han drog ut på tiden, och då afgörandets timme slutligen slog, blef han rädd för det tyska partiets hotelser och lät Hohenwart falla. Denna svaghet gjorde honom till den populäraste man i Tyskland. Man hade der med oro motsett det ögonblick, då czecherna skulle erhålla garantier för sin nationalitet, och då Beust svek dem, väckte det dertör ett oerhördt jubel. Men glädje och sorg vexla hastigt här i verlden; midt under de serenader, som den tyska pressen uppstämde för Beust, ingick den Jobsposten, att han afgått vill följd af sin Åovaga helsa, Nu började i Wien och på många andra ställen en soljd af demonstrationer, hvilka gingo ut på att förberrliga Beust, derför att ban uppratthälllt Österrikes neutralitet och återupprättat godt förstånd med Preussen! Beuat var sjelf den förste, som anslog tonen. I det cirkulär, som han d. 10 nov. tillstallde de österrikiska beskickningarne, skret han: För min efterfoljare skall arbetet bli lättare än det varit för mig. Han finner ej allenast vägen bruten, utan äfven jomnad. Grefve Andrassy halp broderligt sin töregåogare i utförandet a! denna roll, i det han d. 23 nov. skref till beskickningarne, att ban wille fortsätta grefve Beuste iredspolitik. Allt detta togs för kontant, Beust firades öfverallt, derlör att han likväl varit en god tysk, under det han var Österrikes utrikesminister, lotprisades som de antityska partiernas mowståndare och försvann trån ecenen under ett allmänt blomsterregn. Det hela var at en sällsam effekt. Att Bismarck och Beust stodo der och omfamnade hvarandra vid bengalisk eld, det var nästan ännu besattare. än då den famösa alliansen mellan Bismarck och Napoleon III stod på dagordningen och tortior att spöka efter Sadowa, ja, nästan ända tills utbrottet af det krig, som, just då det inträffade, hänvisades till fantastens land och betecknades som ett passande ämne för käringprat. Var det då verkligen en fabel, att Beust endast skulle öfvertagit ledningen at Österrikes angelägenheter för att taga revanche på Bis marck? Hade han endast arbetat på att tå Österrike att glömma Sadowa och töra dot i Preussens armar? Var det lösa rykten, hvad man berättat om sammankomsten i Salzburg ? Stod furst Metternich så högt anskritven, 1 Tullerierna, blott derför att hane hustru var själen i alla hoffesterna? Voro alla de skäl, som talade för att den fransk-österrikiska alliansen var en naturlig följd af den gitna situationen, endast lösa och ohållbara gissningar? Ja, det törsäkrade grefvo Beust, och en oerhörd kör upprepade det; han hade varit Tysklands misskande profet, Bismarcks förkaupe vid wenerhotvet emot ultramontaner, erkenertigar och reaktionärer, hvilka rufvade ötver lika skamliga som vansinniga hämdplaner. Na bar sanningen kommit fram på ett oemotståndligt sätt, och om man än vill i Paris tillsluta ögonen för den, så erkänner man den likväl i Berlin. Rat. Zeit. skrifver sålunda: ÅAllt hvad hertigen af Grament anför, är så slående och ovederläggligt, att grefve Beusts namn skall i all evighet stå