Göteborgsposten – 23 januari 1873, sida 1

han hade beundrat henne och varit stolt öfver henne; han hade motsett en dag då åratal af god sammanlefnad skulle ha fört dem närmare tillsammans, skulle ha utvecklat någon naturlig sympati, några gemensamma tänkesätt och förhoppningar. Men nu var allt förbi. Hon hade sårat hans stolthet, sårat honom så som han aldrig förr blifvit sårad, vare sig af man eller qvinna. Han försköt henne från sitt hjerta. Till lifvets slut måste hon förblifva en främliog för honom, någonting värre än en främling — en fiende som förolämpat honom så djupt att det ej kunde förlåtas. Augusta sökte knappt att göra sig reda för den klyfta som uppstått emellan dem. För eo tid upptagen uteslutande af sina egna känslor, hade hon ej försökt att onalysera sin mans. Hon kunde märka att han var sårad, men hon brydde sig ej om att blidka honom. Han hade bedragit henne och blifvit stött öfver stt hon harmaden deröfver. Hon tillhörde den klassen af menniskor som aldrig först räcka handen till försoning, och så länge skenet af ett godt förhållande dem emellan kunde bibehållas var hon nöjd. Inför verldens blickar var mr Harcross fortfarande artig och uppmärksam mot sin hustru. Då de voro tillsammans på sina egna rum talade de knappt till hvarandra. Men var äktenskapet mellan dessa båda mindre lyckligt, var det så mycket mer lyekligt mellan Francis Clevedon och hans unga hustru. — Vi ha varit gifta mer än tre månader, Frank, sade hon en morgon till sin man, och ännu har det ej varit en