Göteborgsposten – 23 januari 1873, sida 1

— Att pappa, en lagkarl och med så stor erfarenhet ej gjorde sig det besväret att taga reda på min mans slägtförhållanden, det var verkligen märkvärdigt. Mrs Harcross glömde den beslutsamma ton hvari kon sjelf talat om detta giftermål och som gjorde slut på all opposition från mr Vallorys sida. Det tycktes hårdt satt hon, som var så att säga ett lagens barn, skulle ha blifvit så norrad, att ingenting kunde rädda henne från denna skamfläck. — Om jag vore fullkomligt säker på att ingen visste något! sade hon för sig sjelf. Men huru kan jag veta det? Huru kan jag förmoda att lord Dartmoor hållit denna sak hemlig? Fönstren till hennes sofrum och toiletterum hade utsigt öfver den bästa delen af parken, och utsigten som i början förefallit henne så behaglig uppfyllde nu hennes hjerta med outsäglig bitterhet. Kanhända alltsammans tillhörde honom, Hubert. Hvem kunde säga att ej något giftermål egt rum, ett lagligt giftermål? Oh dåraktiga moder! Att så lemna en sons rättigheter krafilösa, värnlösa! Äfven Georgina Clevedon led något i Augustas högaktning. Hon kunde ej känna sig fullkomligt så intagen i henne som hon varit förr. Hon gjorde sig alltid den frågan: Hvem är gäst här, hon eller jag? Mellon mannen och hustrun hade ej vidare några ovänliga ord vexlats. Men Hubert Harcross var djupt sårad. Äfven i detta kärlekslösa äktenskap, kärlekslöst åtminstone å den ena sidan, hade föreningsband funnits. Han hade varit tacksam för att hans hustru valt honom,