Göteborgsposten – 21 januari 1873, sida 1

Bref från Paris, (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 14 Januari 1873. Det var Tjugonde-dag Kuut i går, eburu visst ingen här tänkte på att dansa Julen ut. Ty för det första har man icke den seden i Frankrike — möjligtvis i någon aflägsen landsort, der det pauiarkaliska firandet af Julen bibehållit sig ända ull våra dagar, men åtminstone icke i Paris. Och för det andra har man kungs-sorg. Kejsaren hade många vänner och många fiender i sitt gamla land, det visste mar förut, men hvad ingen trodde det var att bans bortgång skulle väcka en så djup och allmän sensation. AÅunu i sin landsflykt var Napoleon III en faktor i den politiska mekanismen, som måste tagas med i räkningen, och det är icke utan att det till och med förefaller som om sjelfva regulatorn fallit bort. Åtminstone är det många som bedöma saken på det sättet. Det är de, som tycka att Frankrike liknar en vandrare, som äfventyrat sig in i en farlig passage, der det ej är ondt om röfvare. Han skulle nog tycka mest om att på egen hand draga sig ur spelet utan att behöfva påkalla polisens hjelp. Men en sådan vaudrare känner i alla fall en viss trygghet i medvetandet att han blott behöfver ropa, för att genast ha den hjelp han bebötver. Och nu har han fått höra, aw den der polismannen är borta. Ungefär så der räsonnerar pariserborgaren, som under kejsaredömets sista år, sedan han hade hunnit att samla en smula pengar och bli rik, naturligtvis var en ifrig oppositionsman, och många andra i olika politiska läger räsonnera nog på samma sätt. För alla dessa var hela kejsaredömet representeradt endast och ailenast i gubbens person och det var på hans starka hand som de litade. Napoleon 1V är för dem ingenting. För de rena imperialisterna åter framstår kejsaredömets princip såsom den allena saliggörande regeringsformen för Frankrike, och eftersom i detta land allting kommer fram i sin tid, blott man bar tålamod att vänta, så är det visserligen icke omöjligt att en dag den faderlöse från