utbrast mrs Hareross förbittrad. Sjelfva namnet på detta ställe skulle ha varit förhatligt för mig. — Om det nu blifvit förhatligt för dig, kunna vi genast resa härifrån, svarade Hubert lungt. Det är ingenting som hindrar 0ss. — Och väcka misstankar genom sjelfva vår afresa! Efter allt hvad som pratats om likheten mellan dig och Clevedonporträtterna till på köpet! Jag tror verkligen att det finnes personer som redan mistänka hågot. Det är rysligt att tänka på! — Det var ledsamt att jag omtalade förhållandet för dig, då det gjorde dig så ledsen. — Ledsen! Du har gifvit mig ett stygn rakt i hjertat! Att tänka sig min man i en sådan ställning — ej vågande erkänna sin egen bror — en gäst i sin faders hus utan rättighet att uttala sin fars namn! — Det är synd att mina föräldrar ej varit mera förutseende, sade mr Harcross med ett föraktligt skratt. Om min mor dränkt mig i Luzernersjön till exempel eller om min far vid kanten af ett dertill passande bråddjup slängt ut mig ur resvagnen, skulle du ha blifvit besparad denna förödmjukelse. — Skratta åt mig så mycket du behagar. Men så högt jag än älskat dig, tror jag att jag skulle ha önskat dig vara död för längesedan, hellre än att jag skulle ha lidit hvad jag i dag lider, sade mrs Harcross, och med dessa ord afryckte hon det svaga band som dittills bundit hennes mans hjerta vid en känsla som till hälften var samvetsqval, till hälften tacksamhet. Hans tacksamhet och