det jag ej fått traska omkring barfota under Adelphis mörka hvalf. Augusta IHareross betäckte sitt ansigte med händerna och ryste synbart. Hon var en qvinna för hvilken tanken på denna tvifvelaktiga börd, dessa nakna fötter och det mörka Adelphi innebar något ytterst obehagligt. För henne som var uppfödd i den rika medelklassens lyx verkade föreställningen om dessa förnedrande omstiändiheter liksom en hastig blick ner i något förfärligt bråddjup, för svart och för djupt att kunna rätt skönjas. Hon betäckte ofrivilligt sitt ansigte, liksom om hon genom denna åtbörd skulle kunnat aflägsna all den fasa som hon tyckte situationen innebära. Att hon gift sig med en man i en sådan ställning tycktes henne vara den bittraste skam som ohulle kunnat drabba henne — en skam hvilken det ej var möjligt att utplåna. Och hon hade valt honom såsom en man den der sannolikt skulle förskaffa henne en utmärkt plats inom sällskapsverlden — en man hvars namn det skulle vara en heder att bära. Men o nimmel! hvilken upptäckt! Kommande slägten skulle höra henne omtalas såsom hustru till sir Lucas Clevedons illegitime son. Sådana hemligheter torde kunna döljas för en tid, men i framtiden dyka de förr eller senare upp. — Hans bror! sade hon slutligen. Sir Lucas Clevedons icke erkände son! Oh, hvarföre skulle du någonsin föra mig hit. — Det var du som påyrkade att få resa hit. — Tror du att jag skulle ha rest om jag vetat detta? e: