När nu kriget skulle förklaras, fortsätter Zeust vidare, uppmanade hertig de Gramont, om från sändebud i Wien blifvit fransk utikesmmister, österrikiska regeringen att gifva frankrike dess diplomatiska medverkan. Detta lofvade Beust att göra, i enlighet med örut nämnda öfverenskommelse. Men hertizen sonderade äfven österrikiska regeringen ör att erfara, huruvida dess medverkan skulle sträcka sig längre än till diplomatisk andling. Härpå säger Beust sig hafya svaat i en depesch af d. 11 Juli 1870, som ban offentliggör. Den vigtigaste punkten här är Jenna. Man kan vara försäkrad om vår tjonst till en viss grad, men denna gräns skall ej öfverskridas, om icke händelserna skulle tvinga oss dertill; och vi ha ingen afsigt att kasta oss i krig, endast derför att det skulle vara lämpligt för Frankrike. Eör att gifva ytterligare bekräftelser åt v. Beusts ord, har Andrassy, Österrikes nuvarande utrikesminister, begått det onekligen något oförsigtiga och odiplomatiska steget att afsända en särskild depesch till Österrikes nuvarande sändebud i Paris, Karolyi. I denna depesch säger Andrassy, att fastän han icke var utrikesminister, ansåg han det likväl för sin pligt att söka ett tillfälle att undanrödja illusioner, som vi icke kunde tilltro oss att uppmuntra, utan att senare utsätta oss för väl förtjenta förobråelser. Andrassy skaffade sig dersör ett samtal med hertig de Gramont, då sändebud i Wien, hvari han försäkrade denne om omöjligheten för Österrike — Ungern att biträda Frankrike i händelse af ett krig med Preussen. Andrassy erkänner sjelf, att ban och hertigen sedan icke vidare talade em detta ämne. Andrassys för öfrigt opåkallade inblandning bevisar intet i den sak, hvarom Beust och Gramont tvista. Hertig de Gramont har nu i en längre skrifvelse, daterad d. 8 d:s, bemött v. Beusts bref, och hans svar innehåller äfven faktiskt en tillrättavisning åt Andrassy. Af detta hertigens bref, stäldt till v. Beust, meddela vi här följande analys: Hertigen börjar med den försäkran, att det icke är önskan att personligen rättfärdiga sig, som kommit honom att fatta planen. Om så varit, skulle han icke i två år ha iakttagit tystnad. Hans uppträdande har framkallats rendast af det uppseende, som hr Thiers taktlösa och oriktiga språk har gjort. För Frankrikes ära blef det af nöden att göra ett slut härpå. Hertigen säger sig aldrig hafva påstått, att Beust uppmanat till krig, denne har tvärtom afrådt derifrån ända till en viss tidpunkt. Jag tvekar alls icke om att erkänna, att ni d. 13 juli tillrådde oss att nöja oss med prinsens af Hohenzollern afsägelse i den form, som förelåg d. 12. Och jag tillägger, att jag icke betviflar, att det föll sig mycket svårt tör Er att erfara, att denna omständighet icke kunnat göra slut på den fransk-tyska förvecklingen. Jag erkänner äfven, att de löften om bjelp, hvilkas ordalag jag anfört, följde först efter krigsförklaringen, och jag slutar dessa erkännanden med den förklaringen, att jag på heder och tro icke kan göra den österrikiska regeringen någon förebråelse för hennes af händelserna bestämda förhållande till Frankrike. Hertigen, som säger sig hafva efter hvarje samtal med Beust genast nedskrifvit ur minnet dennes yttranden, försäkrar gentemot denne, att v. Beust icke sagt till honom, då han var sändebud i Wien, att Österrike icke skulle följa Frankrike, om det inlät sig i krig. Hertigen säger: Vi ha ofta talat om kriget; vi voro eniga om att icke önska det, och vi erkände, att i Tyskland försiggick ett arbete, som i Österrikes såväl som Frankrikes intresse icke borde afbrytas. Vi ha härvid tagit i betraktande krigets eventualitet, och jag ser af mina anteckningar, att Ni då förestälde mig, buru önskvärdt det skulle vara, att kriget, om det blef nödvändigt, uppstod af någon icke-tysk anledning, t. ex. ur en orientalisk fråga, för att sålunda lemna Österrike full hamålingsfrihet för det parti, det skulle vilja taga. Jag antager, att Edra minnen häri öfverensstämma med mina; men hvad beträffar de ord, som hr Thiers lagt i Eder mun, så finner jag af dem intet spår, utan de måste finnas i den af Eder d. 11 Juli 1870 till österrikiska sändebudet (i Paris) sända depesch, om hvilken jag nu för forsta gången erhåller kunskap i den afskrift, Ni sändt mig. Der ser jag verkligen, att ni uppdragit åt ambassadören att låta oss förstå, det vi icke fingo räkna på Eder hjelp. (Denna kategoriska förklaring af Gramont, att han ej erhållit del af sagde depesch, är särdeles märklig.) Hertigen upprepar ännu en gång, alt Österrikes ambassadör aldrig visat oss Eder depesch af d. 11 Juli, tilläggande: Jag ser verkligen af den afskrift, som Ni sänder mig, att Ni anbefallt Österrikes ambassadör att använda sin ifver och sitt inflytande, för att förmå H. M:t och dess ministrar att antaga Edra förbehåll, utan att väcka deras missnöje, och jag finneri detta senare meddelande nyckeln till en situation, som under några dagar ingaf oss ganska allvarsamma bekymmer. Emellan Eder, Österrikes ambassadör och oss pågick då ett utbyte af muntliga och skriftliga förklaringar, hvilka hade till ändamål att undanrödja, hvad Ni kallat beklagansvärdt missförstånd. Herr grefve von Vitathum (Österrikes utomordentliga sändebud, kom till Paris, och genast försvunno alla spår af den köld, som Eder tillbakadragenhet framkallat, fastän Österrikes sändebud ingenting försummat för att enl. Eder instruktion mildra dess uttryck, Herr v. Vitsthum besökte kejsaren, talade med honom, vände tillbaka till Wien, och genast efter hans återkomst skref Ni d. 20 juli följande ord: Grefve Vitsthum har till vår höge herre (kejsar hrans Josef) meddelat det muntliga budskap, hvar