Göteborgsposten – 18 januari 1873, sida 2

efter krigsfsörklaringen, hvilket beslut fattats i ett ministerråd, men det begärde tid för att rusta sig och erhålla anledning till en bry tning med Preussen. I sistnämnda afseende föreslog Beust, att man skulle af Preussen fordra pragerfredens ntförande. Beusts bref underkastas äfven i Österrike en sträng kritik. Hertig de Gramont meddelade som bekant ett stycke ur Beusts enskilta bref till österrikiska sändebudet i Paris, furst Metternich, af d. 20 Juli 1870. Detta bref har Beust icke förnekat, utan svarat med att meddela en skrifvelse af d. 11 Juli till samme furste, således ett bref som uppsattes 10 dagar före den skrifvelse, om hvilken det egentligen var fråga. En wienerkorresp. ytt rar härtill: Den, som d. 11 Juli kunde skrifva yhvitt och tio dagar senare i hemlighet svart, han dömer sig sjelf och borde tacka Gud, om hertig de Gramont har förbarmande med honom. Ty den franske exministern eger ännu andra vapen i reserv, det tror jag mig kunna djerft påstå, utan att blottställa mig för någon berättigad dementi. Tillståndet i Spanien ser i ordets fulla bemärkelse förvirradt ut. Vi ha förut nämnt, att marskalk Serrano — den politiske ränkmakaren — och alla exministrarne från det i Juni månad förlidet år fallna kabinettet icke intunno sig vid nyårscouren hos konungen, och man vill nu veta, att deras planer gå ut på ingenting mindre än att bringa till stånd ett uppror, hvars syftemål skall vara att störta ministören och dynastien. I eolighet härmed ha de sökt att med tillhjelp af penningsum: mor inverka på den i Madrid förlagda garni sonens ställning, och det berättas, att de sjelfve antaga, det en plötslig resning af 6000 man trupper skulle vara tillräcklig för att ernå det önskade resultatet. Samtidigt agiteras starkt i landsorten, man utsprider det ryktet, att Antillerna äro förlorade för Spanien, om man upphäfver slafveriet; man skickar politiska äf ventyrare till Havana, med uppdrag att förmå egendomsegarne på Cuba att proklamera oberoendet, kortligen, man gör sig allt möjligt omak för att drifva sakerna till en katastrof. Regeringen är dock väl på sin vakt gentemot det reaktionära partiets brottsliga afsigter, särskilt i afseende på ett uppror i Madrid. Hon har afsatt en del officerare, på hvilkas trohet man icke kunde lita, och vill nu skicka bort Madrids hela garnison samt kalla vissa republikanskt sinnade härafdelningar till staden för att kunna möta faran med vapenmakt. Det carlistiska upproret kan väl icke anses ha vunnit synnerlig terräng på senare tiden, men de stora banditskaror, aom draga från stad till stad, plundra, brandskatta och begå våldsamheter och excesser af alla slag i Don Carlos namn, visa dock, att regeringens myndighet i dessa trakter är mer än problematisk. Don Carlos och hans broder Don Altonso uppehålla sig vid gränsen och utdela från sina säkra gömställen en mängd befallningar, som utföras af dessa cabacillas, hvilka kalla sg Saballs, Castell, Cucala o. 8 v. Än är de fråga om penningplundringar, än tvingar man hela den manliga befolkningen i en by till att ingå i banden, och än håller man ståndrätt, der det gäller såväl qvinner och barn som män. Generalerna Moriones och Gaminde ha nu skickats upp till Navarra för att operera mot de upproriske, men det kommer väl som vanligt att dröja, innan afgörande resultater ernås. Cucala har emellertid i en skärmytsel törlorat 16 döda, 20 särade och 30 fångar, två andra dylika höfdingar ha skjutits. Saballs band har blifvit slaget, och ett annat band i Valencia bar alldeles upprifvits. 1 södra Spanien, der upproriska band äfven vi sat sig, tyckes befolkningen sjelf hafva tagit saken om hand; byarne beväpna sig och göra kraftigt motstånd. — I Madrid råder stor oro och rörelse. 213 (