Göteborgsposten – 17 januari 1873, sida 2

Några tankar om Såsylenst innevanare. Då man vandrar omkring på stadens gator och torg, får man ofta utantör bråviusutmunteringsställena se en skara sämre klädda arbetare stå syssJolösa och invänta flera kamrater för att sala till brönvin. Dessa personer äro till större delen sådana, som sakna egna hem, som heldre auvänua sitt sista öre till bränvin än spara det till byra och som alls icke visa någon omtanka för den kommande dagen, utan låta allt gå vind för våg. De sakna icke arbetsförtjenst, men vilja ej hafva varaktigt arbete, utan blott sädant, som kan uträttas på några få timmar, och så snart arbetslönen är bekommen, styres vägen till ett bolagsvärdshus, der törsten tillfälligt afhjelpes, men det återstående användes sedan till sgaloving. Hvar anträffas dessa personer om natten? i bärvarande Asyl. Den, som om qvallen går in på gården till stadens polisvakt, tår här höra deras röster ur fönstren på gamla stadshåktet, der de under natten äro innelästa. De, som ha mod och förmåga att här göra ett besök för att se buru djupt menniskan kan falla, böra för ett sådant studium välja törmiddagen en helgdag. Då äro de vanligen inne alla. Här mötes man först af den mest olidliga stank, och få äro de, som icke härvid vända om. Den, som kan trotsa denna första tillbakakastande kraft, inträder i ett långt, men ytterst lågt rum, och ser genom en afskrankning ett dylikt rum intill. Här sitta några och med klen färdighet i skräddareyrket hopsömma sönderrifna plagg, andra ligga med buteljen vid hufvudet och sofva af sig ett på morgonen intaget rus, några få låsa ur på gatan upphittade tidningsstycken och en i sender sysslar med kaminen. Den gamle vaktmästaren, som noggrannt känner deras föregående lefnadsbana, höll vid ett besök af mig en kort föreläsning öfver de flesta af dem. Bland annat yttrade han, pekande på en af de i halmen liggande: Den har fått tuetio tusen rår i arf, men törstörde dem på tvenne år och är nu en af de sämsta varelser, som finnas här. Af föreläsningen i sin helhet framgick att flertalet af dessa olyckliga menniskor varit artillerister vid det här förlagda regementet, hvaraf man sålunda kan draga den slutsats, att andan inom denna kår icke är den bästa och torde ej vara att förlikna vid den, som är rådande inom Wendes artilleripersonal. För närvarande finnas å Asylen omkr. 70 personer intagpa. Anledningen till den osunda luft, som är rådande här, är hufvudsakligen obenägenhet för lustrexling; icke hos vaktmästaren, ty ban låter under dagen både dörrar och fönster stå öppna, utan hos de intagna personerna, som helst ligga nakna och som derföre icke täla den friska instrommande luften. Bristen på tillgången af god läsning beror på dem sjelfva, ty alla böcker, som ditläggas, försvinna snart och utbytas mot bränvin. En här på platsen tör nit om Guds ords spridning allmänt känd man, skänkte ett tillräckligt antal goda böcker till Asylen. Vaktmästaren skref med tydliga bokstäfver, att dessa böcker under ingen förvändning fingo bäntagas, men likväl hafva de försvunnit. Ått skänka kläder till dessa trasiga män är som att slå vatten på gåsen: hos en pantlånare utbytas de med första mot en ringa summa för att aldrig inlösas, och penningarne användas på för dem vanligt sätt. Sålunda kan den här så ofta anlitade och icke tröttnande välgörenheten ej vid denna anstalt under hopp om goda följder utdela af sina håfvor. En sundare bestad för dem vore af behofvet påkalladt, men då de hvarje afton hemkomma i rusigt tillstånd, då polishjelp är nödig för att placera de vildsinta i ensamma rum, är det nödvändigt att deras bostad finnes i närheten af ett polisvaktkontor, men hvad som för dessa fallna menniskor vore mest nyttigt och kanske enda medlet tiil deras förbättring är en arbetsinrättning, der dessa personer finge genom sina händers verk, genom ordentligt arbete förtjena sitt dagliga bröd. En anstalt, liknande Dillstromska inrättningen i Stockholm, borde inrättas härstädes, och torde gamla hospitalet härför vara särdeles lämpligt. Flera af Asylens innevånare äro kunniga i något yrke och skulle härtill vidare kunna uppöfvas, emedan många af dem äro unga. De, som icke äro kunniga uti ett eller annat yrke, borde åtminstene kunna tukta eller sönderslå sten, som i: betydlig mängd behöfves till stadens gator, torg och vågar. Vid en sådan arbetsinrättning skulle de intagna åtnjuta mat, kläder och herberge, äfvensom en rioga betalning för att, efter att här blifvit nyktra och kommit till besinning af sina pligter som menniskor, med en sparad penning kunua komma sig före. De, som ånyo började sitt förra lefnadssätt, skulle åter intagas. Alla, som icke ega krafter att arbeta, böra intagas vid Fattigvården, der äfven en del af de arbetsföra, som vore till minsta nyttan vid arbetsinrättningen, skulle intagas, och dessa skulle utföra alla bär förekommande arbeten, äfvensom utkommenderas att utföra gatsopning m. m. Öfver de a arbetsinrattningen intagna skulle kraftmulla män anställas såsom uppsyningsmän och äfven vara ledare för deras arbeten. Hvar och en, som ej genom eget arbete, då han nemligen hade tillgång will fortjenster och derjemte helsa, ville törskaffa sig egen bostad, skulle iutagas vid arbetsinrättningen. Den, s m känner Asylens innevånare, vet att dessa i högsta grad hata arbetstvång och blotta medvetsndet af att ett sådant förestode dem, skulle vara det kraftigaste medel att få dem till sparsamma och ordentliga menniskor. Det är icke troligt att synnerligen många af påpekade personer skulle beböfva intagas, ty då de finge kännedom om hvad som förestode, i händelse de ej ändrade lefnadssätt, skulle de med säkerhet skaffa sig hem, ty friheten och dep kära supen vilja de ej mista. Stadens myndigheter, som till allmän belåtenhet i så många hänscenden förskonat vår stad, borde äfven försköna den genom att trån våra gator, gränder och torg bortrensa dessa menniskogestalter, som väcka medlidande hos hvarje menniskovän, men som, i anledning af sin missledda letnadsriktning, icke kunna hjelpas genom vaulig välgörenhet. Hufvudstaden, U