Göteborgsposten – 17 januari 1873, sida 2

Hans hustru betraktade honom några ögonblick under tystnad och med en min såsom om hon blifvit förvandlad till sten af ren förvåning. — Emedan det ej är ditt, Hubert! upprepade hon. Du kallar detta hus olyckligt emedan det ej är ditt! Du önskar att jag skall tro dig i stånd till en lumpen afundsjuka, att du verkligen afundas sir Francis eganderätten till Clevedon? — Icke just det. Frank Clevedon är en rätt hygglig och bra karl, och jag hyser intet groll mot honom. Jag tycker snarare om honom. Men låge bitterhet i min natur, vore detta ställe just egnadt att väcka denna bitterhet. Jag är endast menniska, Augusta; en ställning i verldea är det pris jag arbetat för, och du vet huru ihärdigt jag arbetat och huru föga af hvad verlden kallar nöjen här i lifvet jag njutit. En man kan ej tjena två herrar; min herre har varit begäret efter framgång, och jag har tjenat honom väl. Men jag tror att jag skulle vilja inneha den ställning som ett godt gammalt namn i förening med ett sådant gods som detta förlänar, hellre än den bästa plats som kan vinnas inom mitt yrke. — Det är mycket möjligt, svarade Augusta något föraktligt. Jag sjelf skulle rätt gerna vilja vara en hertiginna; men om min mest intima vän råkade vara en sådan, skulle det ej falla mig in att afundas henne. — Jemförelsen håller ej streck, bästa du. Det kan finnas särskilda skäl hverföre jag torde känna en viss bitterhet i fråga om Clevedon. — Särskilda skäl! Hvilka skäl till bitterket kan du