Göteborgsposten – 17 januari 1873, sida 2

som du hyst, huru obetydlig den än varit. Gud skall veta att långt ifrån att önska lossa på det band som fäster oss vid hvarandra skulle jag med glädje se om det vore ännu fastare. Jag önskar att vi egde barn, och att vårt vackra hus vore mer likt ett hem. Jag önskar att sällskapslifvet togo mindre af din tid i anspråk, och att du kunde hysa eo mera varm sympati för mina sträfvanden och förhoppningar, huru obetydliga de än må vara. Jag sade dig att detta var ett olyckligt hus för mig att resa till; gör mig ej till en allt för sannspådd profet. — Ett olyckligt hus för dig att resa till! upprepade Augusta i det hon med ett plötsligt uttryck af misstanka i sitt ansigte vände sig mot honom. Nej, du sade ej det; du var endast obenägen att resa. Head menar du med att det är ett olyckligt hus? — Tycker du ej att det visar sig klart nog, då du börjar förebrå mig på ett sätt som jag aldrig förr erfarit af dig? — Du talar alltid i gåtor, Hubert, och jag vet ingen från hvilken det är svårare att erhålla ett klart svar. Jag vill veta hvarföre du kallar detta hus olyckligt. — Är du mycket angelägen om ett svar? frågade han med en retsam köld. De stodo nu ansigte mot ansigte med hvarandra. Han hade ej ofta sett sin hustru så allvarsam. Han smålog åt henne med ett något kallt småleende. — Jag är mycket angelägen derom. — Då skall jag svara dig i fem ord: emedan det icke är mitt.