Göteborgsposten – 14 januari 1873, sida 1

Från Norge. (Bref till Göteborgs-Posten). Kristiania den 10 Januari. Innehåll: Några julanmärkningar. — Nyårsfarce. — Förluster genom höststormarne. — Norges handelsflotta och assuranstöreningar. — Rykten om ministörförändring. — Smaalenenes-jernbanan. — Agitationer för koncession och opinionen derom i Nurge. — Utsigter för värsillfisket. — Ny Ishafs-tur. — Mildvinterns inverkan på skogsdriften. Jultiden är ej någon särdeles glad tid i vår hufvudstad, familjerna sluta sig tillsammans med sina intimare vänner och lefva i huslig trefnad mellan fyra väggar, under det att det egentliga sällskapslifvet först tager sin början på det nya året. Den ovanligt dystra väderleken och kungssorgen ha denna gång också bidragit till att göra julen stilla. Lifligast äro dagarne straxt före jul, då stadens samtliga damer finnas att beskåda på gatorna under julklappsinköpen, hvilka äfven här i Kristiania eke i stor skala. Af gamla plägseder, hvilka göra julen till en karakteristisk tid, ha vi endast bibehållit julgranen, som man julafton ser stråla i alla hem. För ej just så många år sedan brukade damer och herrar att maskerade besöka sina bekanta och i de qvinliga memoirer, som då och då se dagen här i Norge, förekommer mer än en munter skildring deraf; men nu är det gamla bruket att gå julbock, (hvilket redan Holberg framställer i sina komedier) längesedan vordet omodernt. Längst bibehölls det hos den lägre medelklassen, hvilken hvarje jul hade sina maskerader på de offentliga törlustelseställena, men excesser och slagsmål följde med maskeradfriheten, så att polisen fann sig befogad till att ganska snart upprycka denna främmande planta, om hvilken en af våra polismästare en gång yttrade: att hon aldrig hade slagit någon fast rot i det norska folket. En verkligt stor julfröjd skaffar hr Hafgren oss genom att på den gamla norska teatern hvarje afton sedan Nyårsdagen, och om Söndagarne två gånger på samma afton, uppföra Nyårsfantasier 18730, en ytterst underhållande tillfällighetsfarce i 4 afdelningar med tablåer, körer, kupletter och dans. Stycket slår förträtfligt an, derföre att det på ett qvickt och skämtsamt sätt alluderar på våra politiska förhållanden och utdelar snärtar hit och dit. En äkta norsk kraftpatriot, folkeböiskolelrer Ole Glommen, soljes nyårsnatten hem till sin boning af sina kamrater från ett vängille i Kristiania och befinner sig i en så lyftad stämning, att han, då den månbelysta Storthingsbyggnaden passeras, håller ett äkta fosterländskt tal, hvari folkets rätt och byråkratiens öfvergrepp frambållas för de entusiastiska kamraterna. Men ansträngningen härvid och hans rörelse öfver sitt eget tal öfverväldiga honom till den grad, att han sjunker ned på en bänk i parken och snart faller i sömn. Nu uppträder Macchiavellis vålnad, svingar sin trollstaf och bjuder, att alla hans förvirrade politiska tankar och äregiriga planer skola törena sig till en lefvande bild. Ole Glommen har nemligen tre gånger blifvit kuggad 1 studentexamen och har derefter blitvit -Levebrodspoliuker, i det han fått anställning som lärare vid en folkshögskola. Nu drömmer han således, att han befinner sig på en festmiddag, som gifves till hans ära och vi befinna oss jemte honom i den mest brokiga verld, der dock alla gestalterna äro gamla bekanta. Vi igenkanna tolkanden, fattigväsendet, räntefoten, qvacksalveriet, fylleriet, bränvinsdjefvulen, ja, ända till sjoormen och Tryntyrken, denna sistnämnda, enligt folktron, en gast med ett tryne, hvilken leiver af menniskokött, som trimurarne ekänker honom, mot att för hvarje tunna menniskokött erhålla en tunna guld. Förunderligt att omtala, är denna tro ännu alldeles icke utrotad i vårt land, att frimurarne isynnerhet locka till sig unga, feta qvmnor, slagta dem, nedsalta dem i tunnor och sända dem till tryn