Göteborgsposten – 13 januari 1873, sida 1

denna trakt, sade han sig sjelf, då jag visste att hon så gerna uppehöll sig under detta bokträd. Jag förmodar att det lossnade från bandet och föll ner der i fördjupningen samt på det sättet blef begrafvet bland de torra löfven. Hon sörjde så bittert öfver förlusten, sade Hanna. Stackars barn, stackars barn! ty hon var ej annat än ett barn då hon kunde frestas af sådana leksaker. Han stoppade smycket i sin ficka och gick långsamt hemåt. Från den stunden bar han det ständigt på sig bland ein nycklar och lösa penningar. Fjedern som var gjord för art porträttet derinne skulle kunna öppnas höll ej stånd mot den ständiga nötyvingen utan lossnade. Derigenom hände det att en dag, då smycket föll ur mr Redmaynes ficka, baksidan öppnades och miniatyrporträttet kom i dagen. Ja, der var det ansigte han hört beskrifvas, men huru mycket vackrare och yngre var det ej än han af mrs James beskrifning föranledts tro! Han satt under en timmas tid och betraktade det samt tänkte på den tid då ban skulle komma öga mot öga med den person det tillhörde. Nemesis hade fört detta porträtt i hans händer. — Det vore hårdt om jeg nu ej skulle finna honom, sade han sig sjelf. Han for upp till London, bar miniatyrporträttet till en fotograf och lät omsorgsfullt kopiera det samt måla det på ett lika fullkomligt sätt som originalet var måladt; denna kopia gaf han till mr Kendel den private spanaren.