Göteborgsposten – 10 januari 1873, sida 1

Davis var jordarrendatorn, och mr Redmayne, hvars intressen och förhoppningar en gång varit fästade vid denna jord, hyste till följe deraf ett visst medlidande med honom. För att göra mrs Bush till viljes gick han in, men ville ej tillåta att trädgårdsporten riglades för natten och satt uppe långt efter sedan mrs Bush och hennes man gått till hvila — ända tills stormen var förbi och solen sken på de våta träden och de förstörda blomsterbäddarne samt foglarne hördes qvittra i den lugna morgonluften, liksom i ouverturen till Wilhelm Tell. Han gjorde ett slag kring trädgården för att se på den ödeläggelse stormen förorsakat och gick derefter upp på sitt rum. Det var sent då han kom ner för att frukostera och mrs Bush, med en min som antydde att hon hade ett vigtigt meddelande att lemna honom, bar fram hans mat. — Eu sådan olycka som händt, mr Redmsyne! utropade hon. Jag var säker på att stormen skulle göra någon skada, och så har den gjort. För mr Davis har en präktig qviga blifvit ihjelslagen, och det gamla bokträdet på Martinmasfältet är nerblåst. — Det gamla bokträdet! upprepade Richard Redmayne — det träd min mor var så förtjust i — och Grace äfven. Det gör mig verkligen ondt att höra. Mrs Bush skakade sorgset på hufvudet och drog en djup suak. Det var så sällan han nämnde sin dotter, och hushållerskan ville gerna lägga sin sympati i dagen. — Ja, det var hon verkligen, den kära varelsen, hon var mycket förtjust i Martinmas-fältet och det gamla trä