Göteborgsposten – 10 januari 1873, sida 1

laft en häftig. storm uppstod — ett af dessa oväder som sprida bestörtning öfver hela landet ocn som folket minnes och talar om under många år derefter. Det var en söndagsafton just efter aftonsången som det första åskdundret hördes på afstånd och den första blixtstrålen upplyste de blygrå skyarne. Richard Redmayne satt under cederträdet, som vanligt rökande sin pipa och med en oläst tidning liggande på knät; hans ögon voro med ett drömmande uttryck fästade på den rad af popplar som höjde sig öfver trädgårdsmuren. Han var ej rädd för litet storm och blixtrande och satt under ett par timmar efter detta första utbrott af ovädret aktgifvande på dess framsteg med en slags dyster förnöjelse, nästan med en känsla af lättnad öfver att jord och himmel så plötsligt vaknat upp ur sitt sommarlugn. Det var först när regnet började falla i strömmar och mrs Bush, skyddad af eu stor bomullsparaoly, kom ut för att bedja honom stiga in, det var först då som han vaknode upp ur detta tillstånd af sjuklig sympati med elementerna och reste sig från sin bänk under cederträdet, sträckte på sig och såg sig omkring med halft förvirrade blickar. — Herre Gud, att ni kan sitta ute i ett sådant väder, mr Redmayne! Det är lyckligt om ni ej blir liggande af rheumatisk värk efter den här qvällen! — Några droppar regn skola ej skada mig, mrs Bush, men om ni så vill skall jag komma in. Stormen är värd att se på, men jag fruktur att den blir olycksbringande för Davis säd.