Göteborgsposten – 10 januari 1873, sida 1

— —f—; —7—2 det. Mången eftermiddag, under den tid ni var ute i främmande land, har jag sett henne taga sin bok eller sitt syartete med sig dit, Jag har ledsnat vid trädgården, mrs Bush. brukade hon säga; jag tror att jag går bort till Martinmas-fältet och sitter der en stund. Och jag svarade: Gör det, miss Gracey; ni ser ut att behöfva litet frisk luft. Hon var verkligen också mycket blek den sista hösten innan vi förlorade henne, det stackars barnet. Då humleskörden pågick, brukade hon sitta under bokträdet och samtala eller leka med bornen, och huru smutsiga och trasiga de än voro visade hon sig alltid god och vänlig mot dem! Att se henne vid ett sådant tillfälle var nog för att pressa fram tårar ur ögonen. — Det gör mig ondt att det gamla bokträdet blifvit förstördt, sade Richard tankfullt. Han skyndade sig med frukosten och gick omedelbart derefter ut för att taga det kullfallna trädet på Martinmasfältet i skärskådande. Mycket sällan gick han ut på de egor som nu innehades af Davis, men denna dag ville han se beskaffenheten af den tilldragelse som beröfvat honom ett träd som stått i många mansåldrar. Förstörelsen var fullständig; den massiva stammen nade afbrutits inom tro fot från rötterna. Tvenne dagsverkare — män som arbetat åt Richard Redmayne då han brukade sin jord sjelf — voro redan ifrigt sysselsarta med att gräfva ut rötterna hvilka spredo sig vida omkring det fallna trädets fot. Davis var en verksam man, den der aldrig lät gräset gro under sina fötter, såsom det heter. (Forts.)