Göteborgsposten – 9 januari 1873, sida 2

Den senfulla handen slöts hårdaro omkring den ekpåk Richard Redmayne nyttjade till promenadkäpp. Hen ställde sig vid kyrkogårdsporten och väntade, lyssnande efter om han ej skulle få höra fotsteg. — Det förvånar mig att han kan ha hjerta att stå vid hennes graf, då han vet att han mördat henne. Han blidkades ej i det ringaste mån af detta tecken till att hans förlorade barn fortfarande hölls i kärleksfullt minne. Hans enda känsla var förvåning öfver att den man som varit hennes olycka kunde våga lägga sin krans på hennes graf — att han vågade nalkas ett ställe, som nödvändigt måsto påminna honom om hans brott. Han väntade tåligt en hel timma, men ingen kom. Derpå gjordo han en rund omkring kyrkogården, uppmärksamt blickande åt alla håll, men då han ej mötte eller såg någon, gick han att knäböja och läsa en kort bön vid sin dotters graf. Det var ej en sådan bön som den kristliga känslan ingifver — vördnadsfull, undergifven och förtröstansfull — det var snarare ett vildt nedkallande af straff. Han tog kransen i sin starka hand då bönen var slutad — tog den i afsigt att kasta dess bräckliga blommor för vindarne; men sedan han ett ögonblick med dyster min betraktat den, lade han den sakta tillbaka på graniten. — Hon tyckte så mycket om blommor och dessa hvita liljor isynnerhet, sade han för sig sjelf. Nej, jag ivll ej taga bort den, oaktadt det är han som lagt den der. Han reste sig slutligen upp och lemnado kyrkogården assigt att i byn göra förfrågningar, huruvida någon främ