Göteborgsposten – 7 januari 1873, sida 1

att se huru de trifdes, men hans egendoms blomstrande tillståud beredde honom föga glädje. Hon, som skulle ha utgjort hans hems ära och prydnad, skulle aldrig få skåda dessa fruktbara dalar, aldrig vandra vid hans sida öfver dessa trädbevuxna höjder. Det var förbi med glädjen i hans lif; han lefde, åt, drack, sof till och med ungefär på samma sätt som han förut gjort och drömde ej alltid om henne. Men ack! huru ofta — huru ofta under hans slummer smålog ej det ljufva bleka ansigtet omot honom, huru ofta tyckte han sig ej höra hennes röst, känna tryckningen af hennes hand och så säga till sig sjelf att alltsammans varit en villa, ett falskt allarm — hon var ej död. Men sedan följde uppräknandet och den sorgliga verkligheten. Hon var borta! — Må Guds förbannelse hvila öfver hennes mördare, sade han för sig sjelf, liksom mitt hat och min hämnd skola följa honom till ändan! Tiden hade ej försvagat hans hat. Om den man som lockat Grace bort från sitt hem hyste han aldrig mer än en tanka. Denne man hade dödat henne lika säkert och med lika stor skurkaktighet som om han uttänkt och utfört ett öfverlugdt mord. — Han skulle ha dödat hennes själ, sade han för sig sjelf. Det fanns ingen jordisk vän som kunde rädda henne. Gud sände sin engel Döden för att rycka henne ifrån honom. Är han mindre skyldig till hennes död, derföre att han ej hade för afsigt att döda hennes kropp? Och sedan han ledsnat vid henne, månne han skulle ha frågat efter i hvilken flod hon dolde sin vanära?