Göteborgsposten – 4 januari 1873, sida 1

börja med, den nya herrskarinnan, men i går klarnade åter hennes uppsyn, hon log nästan ett värleende, och flux voro menniskobarnen, som nästan hållit på att förgås af lutfisk, sötgröt, julskinka och bristande motion, utomhus igen, stora promenaden utefter Södra Hamngatan var i full gång igen, man nickade så fiyntligt åt hvarandra, lyste på hatten, snörpte på munnen och såg söt ut, men utbytet af ider var stadigt detsamma: -God fortsättning! — Sammaledes. — Så der ledigt och okonstladt gör man nu för tiden undan — nyårsvisiterna. Annat slag förr i verlden! Då skulle hvar och en, som ville anses för en bildad person, en man af verld, vara uppe med solen Nyårsdagen, hvilket för öfrigt ej kräfde någon synnerligt storartad kraftansträngning, eftersom sagde oförgängligt skinande och klart strålande personlighet den dagen ej åtskiljer molnsparlakanen framför sin jungfruliga bädd förrän vid 9-tiden, eller, om vi skola vara riktigt minutiösa, kl. 8,46 f. m. Så skulle man iföra sig de lika oundgängliga som osköna, svarta societetsplaggen, fracken och hvad dertill hörer, och sedan gällde det att kila staden rundt, i vagn för den, som dertill hade råd och lägenhet, andra, mindre lyckligt lottade dödlige, fiogo ta apostlahästarne till hjelp... det var bottfårernas lyckligtvis redan längesedan hänsvunna blomstringsperiod . . Så bar det af i hus och ur hus, på det ena stället stöflade man helt lugnt upp för ett oberäkneligt antal trappor och lade sina mer eller mindre finurligt utstyrda visitkort på den i förstugan utsatta brickan — visitlådor voro då en så godt som okänd lyx, ett sätt att spela förnäm, som luktade aristokrat på långt håll — på det andra skulle man deremot in och visa sig i all sin svart-ochhvita herrlighet, skaka tass med värden och värdinnan och krysta fram en storståtlig nyårsgratulation. Till ersättning för de kroppsliga och själsliga vedermödorna vinkade oftäst genom de öppnade matsalsdörrarne ett af julkräsligheter och gnistrande vinkaraffer dignande frukostbord. Naturligtvis gick det ej an att neka, och så hände det sig, att den, som hade många dylika visiter att aflägga på nyårsdagsförmiddagen, fick sin matsmältningsapparat totalt förstörd för den återstående delen af året, eller för 364 dagar, för att tala med Dagens Nyheter. Så kan man i allsköns välmening understundom råka till att totalt förderfva sina medmenniskor. Nyårsdagen i år för trehundra år sedan gjorde ryssarne en del svenskar samma väntjenst, men på fullt allvar. D. 1 Jan. 1573 intogs nemligen fästningen Wittgenstein i Liffland af ryssarne. Kommendanten på fästningen, Johan Boije, blef jemte besättningen af den ursinnige fienden stekt på spett till döds. Det är Litografiska aktiebolaget i Norrköping, som upplifvat minnet af denna omenskliga grymhet genom att anteckna den på första bladet: af sin för öfrigt prydligt, att icke säga elegant utstyrda Kontorskalender. Men liksom för att förtaga det obehagliga intrycket, slutar minnesbladet för dagen med följande vänliga ord: Litografiska aktiebolaget, Norrköping, tillönskar sina resp. kunder ett lyckosamt nytt år! I våra dagar steker man för öfrigt icke sin nästa lekamligen på spett; istället halstrar man henne då och då för roskull — gudbevars, endast för roskull! — vid förtalets sakta eld... En sällsynt nyårsgåfva var i sanning den, som blef hr Jean Gautier beskärd, då Javaap-paret i hans menageri Nyårsdagen vann en angenäm tillökning i en välskapad apunge. I glädjen öfver -den avgenäma tillökningen går hr Gautier ända derhän i oublim — och, låtom oss tillägga, hittills ouppnådd — artighet, att han titulerar den nyfödde tör — den lille gsöteborgaren. Uppfinningen är splitterny, det måste medgifvas, man det torde icke vara rådligt för hvem som helst att efterapa henne. En aktad anmälare af den lille göteborgarensankomst till verlden tillägger upplysningsvis: Nu blir tillfälle att se denna modersömhet, som utgör ett så egendomligt drag hos aphonan. Må så vara, men vi föredraga nästan att studera detta egendomliga drag hos — menniskan. Orkesterfrågan har inkommit i ett nytt stadium. Musikföreningen, som vid de hitintills gisna konserterna från den större allmänhetens sida rönt en jomförelsevis klen wppmuntran, har nemligen sett sig nödsakad itt för de återstående 6 inbjuda till abonnenent. Vi ha en gång förut utförligt sökt ådazalägga de fördelar, som ett bildningssökande och framåtgående samhälle kan och bör draga senom att inom sig ega en god orkester och nusikaliska krafter, nvilka inom alla riktninsar af tonkonsten kunna verka bildande och örädlande. Det vore orättvist påstå, att icke nusikföreningen, såvidt i hennes förmåga stått, ökt att väcka intresset för god musik, äfven m man kanske ej alldeles utan skäl kunnat början förebrå henne, att nog mycket ha Agt an på den mera seriösa musiken, en föebråelse, som emellertid efter den senaste opulära konserten torde ha förlorat sin udd. lan kom vid denna konsert nemligen till full isshet om att det nybildade kapellet mäktar tt utföra den lättare musiken med fullt ut ka mycken liflighet och eld ; föradranatr on. AL — —-—— -—-— RK Å Å — O — —