Göteborgsposten – 4 januari 1873, sida 1

— MO VER 4—4 I VUL mm — än — I vid ingalunda blifvit uteglömda: Franz Berwald, Ludvig Nerman och August Söderman fin, ; i ij allmänheten i smaken. Fru Charlotte Raa utnas der reprosenterade och af Nordens f. n. ryktbaraste tonsättare, Niels Wilhelm Gade, förekomma flera nummer. En annan, beaktansvärd yttring af Musikföreningens sträfvanden att tillfredsställa äfven vännerna af nordisk tonkonst, var engageI randet af en ung, i alla hänseenden högt begåfvad sångerska, en liten norska, som, efter hvad det förljudes, lagt hufvudstadens musikvänner för sina fötter, m:lle Olesine Moe. Att i denna rikt utrustade konstnärinna fick sjunga för glest besatt salong, vittnar emellertid derom, att, då det gäller, det icke är så farligt med det der högstämda svärmeriet för den fosterländska, nordiska musiken. Den talangfulla sångerskan kan emellertid trösta sig, hon har endast fått dela samma öde, som en Beck, en Rubinstein, andra musikaliska storheter att förtiga! Måtte musikföreningen emellertid ej förtröttas i sina sträfvanden och måtte allmänheten genom ett talrikt abonnement visa, att äfven hon, å sin sida, förstår att uppskatta dem! Det vore isanning högst bedröfligt, om efter de stora uppoffringar, hvilka gjorts för att här få en god orkester till stånd, man till slut skulle nödgas erkänna, att musiken omödjligt förmår att skaffa sig gebör inom ett samhälle, så lyckligt utrustadt sowm vårt, i så många, att icke säga alla andra hänssenden. Det vore mer än sorgligt, om Nya Teaterns salong under dessa konserter skulle stå tom, eller på sin höjd till en fjerdedel fylld, under det att de rikt upplysta våningarne vid stadens alla gator eqvallrade em, att de materiella njatningarne in boco städse måste ha prfsrence framför de ideella. Vi våga dock hoppas, att så icke ekall ske, vi våga hoppas, att den nya orkestern icke skall behandlas som en skapelse, hvilken, en gång kommen till verlden, man helst önskar att slippa både se och höra, ett stackars konstens barnhusbarn, till hvars första uppfostran man bidrager med sin skärf, endast för att sedermera tå vara det för alltid qvitt! Nya Teaterns senaste program: Sköflad lycka och -Apollos hämnd, tyckes ha fallit vecklar också i det förstnämnda stycket ett mästerskap, hvilket utan tvifvel måste förstumma äfven den mest gnavne skolmästare och hr Åhman har som den djupt kränkte maken och fadren måhända sin bästa roll. Stycket är, om man så vill, infernaliskt, men snillrikt är det och förtjenar att ses. Såväl uppsättningen som utförandet af det senare stycket hedra sällskapets föreståndare och dess deri förekommande medlemmar. Det franska originalets vers har särdeles ledigt återgitvits af en litteratör här på platsen, hr John Furstenhof. Kostymer och dekorationer äro praktfulla, hr Sjöberg ypperlig som den långörade kungen, fru Bergström och m:ll H. Pira återge det unga förälskade paret täckt och behagligt, nymterna äro förtjusande, hr Strandqvists tenor fyller som vanligt sin plats i ensemdlenummerna, och sången, inöfvad af dir, Beckor, går con amore. Kort sagdt, den lilla operetten kommer som ett vederqvickande musikaliskt duggregn ofvanpå de lidelsefullt glödande skräckscenerna i förpjesen. Samma stycken uppföras i öfvermorgon, Trettondagen. Imorgon gifves, för första gången af Åhmanska sällskapet, folkskådespelet Wermländingarne. Hufvudrollerna deri utföras af: hr Sjöberg (nämndemannen), hr Wagner (Erik), fru Bergström (Anna)och hr Stiegler Töpare-Nisse). Siycket skall, ehuru det, som bekant, längesedan firat sitt 25:åriga jubileum (det uppfördes f. f. g. å k. teatern d. 27 Mars 1846) och å olika scener inom fäderneslandet upplefvat hundradetals föreställningar, utan tvifvel äfven i den nuvarande uppsättningen locka folk, tack vare de vackra tosterländska melodierna och dess ottast ur verkligheten gripna taflor ur det svenska folklifvet. Innan vi afsluta kapitlet teatern aneckna vi, att det i allmänhet ganska skickiga och sevärda Johannesenska balettsällskavet skaffat Mindre Teatern åtskilliga fulla hus amt att Frihetsbröderna — denna, som det yckes, outslitliga Offenbachiad — Nyårsdagen kaffade Nya Teatern fullt hus för tjugotredje ången — någonting i Göteborgs teaterannaler itulls oerhördt. Göteborgs skridskoklubb har ända hitinills under denna vinter haft föga tillfälle att länsa med sina idrotter på det hala, men ommer dag, kommer nog is, och, hvad bättre r, klubben torde i år kanske komma att diponera öfver en isbana, hvilken skall föcälla sig till den gamla vanliga i Trädgården, om glaset i en af Stora Börssalens jättetrymåer ll spegeln i en Åpinsbacks bond-dosa-. Kanske, iga vi, ty realisatioaen af den sköna tanen hvilar tillsvidare i Drätselkammarens lsmäktiga händer. Den som lelver får (kanceh) se — sig i den spegeln! En för ej längesedan vid K. teatern i tockholm anställd, både inom och utom tearn omtyckt, italiensk tenorist, hade under tt jemförelsevis korta vistande i Sverige rt sig att på scenen förstå och äfven återge irt vackra modersmål. I dagligt tal hade im deremot ej fullt så lätt att reda sig, då k åtbörderna fylla upp de linguistiska 1n..