Göteborgsposten – 27 december 1872, sida 1

Han följde efter sin hustru in i den vackra salongen, der en moderatörlampa kastade sitt milda skimmer öfver ett bord öfverhopadt af böcker och tidskrifter. Mr Harcross satte sig i sin favoritlänstol vid kaminen och väntade att hans hustru skulle yttra sig. — Jag tänkte ej på någons toilette denna gång, sade mrs Harcross med ett visst allrar. — Verkligen! då torde jag kunna våga framkasta den gis-ningen att, liksom Ludvig XV då han ej jagade, ers majestät gjorde ingenting. — Du är mycket artig. Jag hoppas dock att mina idger understundom höja sig öfver toiletter, äfven i sällskaper, der man annars ej bruker tänka på särdeles allvarsamma ämnen. Men denna afton hade jag ett rätt obehagligt ämne att tänka på. — Ledsamt det. Är det någorting här i huset som gör dig bekymmer? Fluman har väl ej sagt upp sig? Fluman var en taffeltäckare med ovanliga egenskaper, en man som mycket bidrog till att mr och mrs Harcross kunde hålla ett så förträffligt bord som de gjorde. — Huru kan du vara så enfaldig, Hubert? Liksom om jag skulle låta någonting sådant förorsaka mig bekymmer! — Men jag för min del kan ej tänka mig en större förlust än om vi skulle mista Fluman. Vi skulle ju vara alldeles förlorade om han lemnade oss midt under säsongen. om början af en diner ser föga lofvande ut, säger jag alltid för mig sjelf: Gör ingenting, vi äro i Flumans händer, alldeles som man under allvarsommare förhållan