Göteborgsposten – 27 december 1872, sida 1

Teater. Sköflad Lyeka. Skådespel i 38 akter af Emile de Girardin. Ölverszältning. Vi beundra, vi tala med stolthet om dem, kom veta att betringa naturens hemlighetsfalla väldiga krafter och göra dem sig underdåniga. Vi stanna med beundran och hänförelse mför ett konstverk, hvilket ätergifver ett tilllälligt moment i naturens eller menniskans lif. Men ännu djupare äro likväl de känslor, som uppröras inom oss, då konstnären i sin egen personliga framställning ätergifvar alla de vexlaude stämningar och affekter, som skola under vissa förutsättningar uttrycka den karakter, åt hvilken konstnären tått till sin uppgift att på scenen gifva lit. Tjasande måsto ältven den konst vara för dess utöfvare, genom bvilken han eller hon med sitt spel komma tussnden att gapskratta eller tusenden att, såsom Schiller älskar det, liga med den karakter, som återgifves. Ett sådant ögonblick al emotständlig trollkraft, då konstnären vet sig beherrska åskådarne, måste vara stunder af lycka och triumf, hvilka kasta sin ljusflod ötver dess lif, äfven långt sedan rampens lågor släckts. I Söndags gafs för första gången på flere år skådespelet Sköflad Lycka af Girardin eller kanska rättare Dumas, ty hela styckets teknik förråder så otvetydigt den stora dramaturgen, att det icke kan vara den som sconisk författare alltid miselyckzde Girardina verk. Det finnes egentligen i denna pjes icke mer än en roll, de öfriga figurerna äro bipersoner. Denna hufvudroll är makans-älskarinnans, som i sin mans penningolycka öfverlemnade sig åt hans falska räddande vän, gat litvet åt ett barn och i åtla år genomkämpat ett lif at outsägliga lidanden, tvungen att ljuga för sig sjelf, för verlden, för alla, ty hon batar älskaren och älskar mannen, som hon förrådt. Här ligger en svaghet i sjelfva stycket, hvilket drages nedom gränsen för det moraliskt sanna, ty för den eftertänksamme åskådaren framstår det som en oförklarlighet, som on skefhet, att denna qvinna icke långt förut yppat sig; hennes fruktan för det konventionela, för skamrmaen, bör icke hos henne varit det alit annat öfvervägande, såframt hon verkligen är i grunden ädel, fastän hon fallit, såsom förf. tydligen vill ha henne. Med fin takt och sann konstnärsinstinkt låter fra Raa, som utför den fallna makans roll, dessa omständigheter träda i bakgrunden och samlar hela kraften och styrkan i sin framställning af de inre själsmarter, hvaraf hon täres. Hennes första uppträdande innebär redan i sig en klar och tydlig berättelse om hvad hon utstått under de ätts förflutva åren. Hennes toilette är dyrbar, men icke utsökt: man ser, att den qvinnan, som bär den, icke har nog själslugn eller ro att öfverlemna sig år studiet af dessa toilettens mysterier, hvilka anuars äro den rika salongsdamens älsklingssysselsättning. Det yttre är för henue intet, hela hennes tankeli: har uppgått i lidandet, hennes öga är riktadt inåt och har ingen blick öfrig för spegeln. Hela ansigtets uttryck harmonierar med drägtev. Inga försök äro här gjorda att dölja lidandet, hvers prägel tvärtom står omisskänneligt fram. Kring de själfulls ögonen ha tårarne plöjt sina spår; kinderna äro urholkade, och blekhet, mattheten i dragen förråda de många sömnlösa nätterna, samvetets PERSER TEA KET 3 TEES ELAN AA NAN VAS —