Göteborgsposten – 24 december 1872, sida 2

de nu det fattiga husete engel tvenne ljus på bordet. Ljusstakar till dersa funros icke, men den aldre gossen länte och klöf en kålrot och gjorde deraf två Ijurstakar. Här var nu en allmän glådje: föräldrarne gladdes, barnen fröjdades, Anna var glad med de glade, och den unga vålgörarinnan kände den största tillfredsställelse. Då hon såg allas glädje, sadehon: Det jag gjort eder, bör ej vara er högsta glädje; fröjdens mest deröfver, att Gud af nåd har sändt sin son, så att I värdigt kunnen fira hans nu inträdt da födelsehögtid. Derefter uppläste hen Luce 2 kapitel och ps. 63 ur sv. psb. Som hon faun denna sin första verkliga välgörenhet så tillfredsställande, tänkte hon att komma åter Nyärsaften och äfven vid andra tillfällen sedermera, tills mannen blef återstäld och kunde försörja sin familj. Härom gaf bon löfte och återvände efter att ha mottagit de mest hjertliga tacksamhetsbetygelser af såväl de åldre som barnen å hon hemkom och, berättade sin handling vann den föräldrarnes bifall. Hon hade nu inom sitt bröst en frid och glädje, som var långt mera ljuf, än om hon fått mottaga det högsta beröm för en utsökt modern toalett. Så handlade denna unga flicka, vann deraf frid och fröjd, välsigpas af de arma, hvilkas rop Herren hörer, och kan på sig tillämpa: Kommer, I min Faders valsignade, och besitter det riket, som eder år tillredt ifrån verldens begynnelse. Ty jag var hungrig, och I gäfven mig åta ..... sjuk och I sökten mig..... Det I hafven gjort en at dersa minsta mina bröder, det hafven I gjort mig. Ty Gud är icke orättvis, att han förgäter eder gerning och arbete i kärleken.