Göteborgsposten – 24 december 1872, sida 1

varor. Kort före jul kom hon ånyo och fann nu tillståndet bedröfligare än någonsin. Sedan hon i någon mån afhjelpt nöden, lofvade hon att, om det än blefve sent, komma julafton. De tre större barnen hade i det längsta fått hevista skolan dagligen, men då modern blef allt mera svag, nödgades hon ha den största flickan hemnis för att biträda sig. Den sista veckan hade hon äfven låtit de mindre vara hemma, emedan lifsuppehälle nästan helt och hållet saknades. Flera personer hade rådt henne söka bjelp vid fattigvården , detta giek henne på det högsta emot. Några dagar fore jul dref nöden henne dock att gå till Baråcken för att söka hjelp. Efter lång väntan fiek hon framställa sitt ärende. Då hon nu omtalade sin nöd — huru hon hade ena sjuk man, och sjelf var förtärd af hungern, dertill fem hungrande barn och inga tillgångar — blef hon i likhet med många audra på ett känslolöst sätt snäst derför, att hon -hade så många barnk. Detta smärtade henne på det högsta, ty hon älskade sina barn, och hon aflägsnade sig utan att vidare bedja om hjelp. Med möda uppnådde hon hemmet. De arma makarne voro nu beredda att för sin egen del heldre dö tillsammans än ytterligare söka en missunnad hjelp; mest bekymmer vållade dem barnens nöd. Ett hopp om bjelp för den instundande julen fanns deck ännu, och detta hopp hvilade på Anna. Julaftonen inträdde med ett herrligt väder, och den klart uppgående solen kastade sina strålar ötver den hvitkladda marken och äfven in genom det isiga fönstret i denna armodets boning. Barnen hoppades af fröjd och talade em den glädje, som nu skulle vederfaras dem, då julen var kommen, ty de mindes utaf gammalt, att de vid sådana tillfällen fingo god mat och äfven små gäfvor. Grannarnes barn