Göteborgsposten – 24 december 1872, sida 1

strängande arbete blifvit mer än vanligt genomdränkt af svett, hvaraf följden blef en grundlig förkylning, sem åtföljdes af en längre tids sjukdom, hvarumder han var döden nära. Han blef visserligen frisk igen, men sin förra helsa återvann han ej på lång tid. En plågsam och ofta inträffande giktvärk, som hvarje gång den återkom tilltog i långvarighet och till sist höll honom åratal i sängen, blef denna familjs olycka i jordiskt hänseende. Sedan denna sjukdom en längre tid qvarhällit honom på sjuklägret, sade han en dag till sin maka: Det hade varit väl för både dig och mig, om jag fått dö under min första sjukdom; jag hade då sluppit ifrån dessa långsamma plågor, och hvad mera till bjerta gående är, att se dig arbeta öfver dina krafter dagen igenom och derjemte blott få njuta en allt för ofta albruten sömn vid mitt läger. Under allt detta ha våra sammansparade penningar blifrit förstörda, ooh då jag till sist dör, färzdu kanske anlita fattigvården för att få mig i grafven, oaktadt vi alltid önskat hjelpa oss sjelfva. Du blir lemnad utan stöd med de kära små; det är en sorglig tafla. Gud hjelpe oss till det bästa!Den goda hustrun hade med tårfyllda ögon åhört dessa ord. Då hennes beklämda bröst ändtligen det medgaf, svarade hon: Kommer du ej ihåg, att vi lofvat älska hvarandra i nöd och lust? Jag tror mig finna, att denna nöd, hvari vi utan eget förvållande råkat, ännu fastare förenat oss. Min käraste pligt skall alltid blifva att vårda dig. Han svarade blott härpå: Gifve Gud, att jag blefve frisk och kunde löna din möda och kärlek! Under den tid af flera månader, han till en början hölls hemma, hade, som sagdt är, de sammansparade medlen åtgått, och då han nu legat omkr. ett är, hade hustrun ensam måst försörja hela familjen.