EDETS TTR — ITE RBE LEDET ——— dag fullkomligt fri. Ett ovanligt stort antal j st f det radikala partiets bröder och vänner, u genkänliga, om ej annat, på den röda hals-h uken och slokiga hatten, strölvade omkring b ör att utgöra hedersvakt åt Gambetta, när sh an skulle komma ut, och möjligen ätven i j P en hemliga förhoppningen att, om tillfälle åtves, få piska upp någon misshaglig reac. 3 Polisagenter, med och utan uniformer, ströf-b rade parvis omkring, och alltemellanåt kom: n afdelning ridande gendarmeri öfver borg-s vården och genom gatorna. Vid bangården 1 var trängseln af ankommande och afresandei trolig. t När det blef bekant att sessionen skulle i 1 ortsättas under ratten, blef en formlig storraIt öpning för att komma hem till Paris af alla lem, som ej af sina åligganden eller sitt in1, tresse voro dömda att stanna qvar. Dagens utgång var då redan bestämd; man visste att en betydlig del af den venstra centern slutit i: sig till högern och att således en majoritet af 4 å 500 röster var att påräkna emot upplösningspetitionerna. Man hade några notiser om Raoul Duvals mästerliga rapport, man visste att Gamdetta och hertig dAudiffret-Pasquier hållit hvar sitt långa tal, begge lifliga, syndiga och, såsom hvardera sidans anhängare tyckte, på sitt vis slående. Man visste slutligen att Louis Blanc hade hållit ett ännu längre, fasligt doktrinärt tal, men som törefallit församlingen så tråkigt, att den ej gifvit honom tid att sluta. Men ännu visste man ej till fullo, huru regeringen skulle komma att uttala sig. Man fruktade Thiers betänkligheter att afgjordt stöta sig med venstern, men man var glad attjustitieministern Dufaure fått uppdraget att föra regeringens talan. Jag bedömer stämningen eftersom den uttalade eig bland de personer, som jag hörde och hvilka öfvervägande voro mot venstern. Men ett annat skådespel mötte oss vid S:t Lazare-bangården vid ankomsten till Paris. Alla forstugor, trappor och de ofantliga yttre väntsalarne voro alldeles fullproppade med menniskor, som endast med svårighet at de talrika polisagenterna kunde afhållas från att öfversvämma de inre väntsalarne och perronen. Icke mindre tätt upptagna voro omgifningarne af stationshuset, der åkdonen knappt kunde komma fram. Innan man visste ordet af, var man sjelf medelpunkten i en större eller mindre cirkel och det var, ma foi, icke alltid lätt att reda sig. De frågande, några dussin röster, skreko på en gång och tycktes dessutom ha anspråk att man skulle stenografiskt återgifva talen, som man aldrig hört. — Det var också synbart att stämningen här var öfvervägande för upplösningen. Både telegrasen och tidningarne ha redan före detta brels ankomst redogjort för utgånI gen af nattsessionen, och jag behöfver pålodes ej uppehålla mig dervid. Den så länge förgäfves sökta enigheten mellan presidenten och de konservativa elementen är uppnådd, och det går en suck af lättnad genom hela Frankrike. Agitationen skall försvinna och arbete, fred och ro, ordning och trygghet åter råda. Så hoppas man åtmiustone och utan att vara någon öfverdrifven optimist saknar man icke skäl till dessa törhoppningar. Radikalerna åter äro förstenade öfver regeringens ord, och det är endast genom att taga munnen dubbelt full, som de söka bemantia sitt nederlag. Emellertid går det i dag en mängd rykten. Man talar om förestående oroligheter till natten. Äfven ifall sådana skulle ifrågakomma, så äro de af ingen betydelse helst när man är förberedd derpå, ty militärbefälhafvaren i Paris, general Ladmirault, är lyckligtvis icke den som låter leka med sig. Ett annat rykte, som deremot har mera sannolikhet för sig, omtalar att alltiog var beredt till en emeute för den händelsen att venstra centern hade röstat med venstern och Församlingen sålunda stått i två nära lika starka partier mot hvarandra, men framför allt i den händelsen att regeringen, till och med indirekt, hade uttalat sig för upplösningen. Det talas till och med nu på eftermiddagen om arresteringar i Paris och oroligheter i Lyon och Marseille. — ———