rurit oss på att vi skulle ha biljetter till gåri lagaskancen i nationalförsamlingen, och som vi hvar på sitt håll hade relationer, hvilka fo inder vanliga förhållanden skulle ha varit nera än nog att förskaffa ett par inträdeskort i 4. ill tribunen, men denna gång, i anseende till let oerhörda tilloppet af kandidater till de 1å platserna, måhända icko voro sullt pålitliga, 0 så hade vi beslutat att dela ljuft och leåt, förena våra bemödanden och söka gemensamt I , draga det bästa möjliga parti af hvad 80 n kunde erhållas. R Vi hade fått våra rekommendationsbref ull questuren, som har att göra med åhörarebiljetterna, på Tborsdags morgonen och samina förmiddag begåfvo vi oss gemensamt till Versailles. Min kamrats bref bar hr Barthelen y S:t Hilaires underskrift, mitt åter signaturen af en president i en af församlingens byråer. Men de kunde gerna ha utgått ifrån Thiers sjelf, försäkrade oss sekreteraren i queesturen ; ingen möjlighet att få biljett, ty, som han småleende förklarade, redan var tredubbla antalet biljetter utdeladt mot hvad platsen medgaf, och nu var det stopp. Emellertid rådde han oss att passa på Lördagsmorgonen, då biljetterna till den allmänna läktaren skulle utdelas åt de förstkommande. Som vid detta tillfälle hvar och en för två biljetter, var det således onödigt att vi begge skulle resa ut till Versailles på morgonen. Vi drogo lott om hvem som skulle uppoffra sig, och denna gång välsignande mitt vanliga öde att aldrig draga annat än det kortaste strået (ty det var en hederspost, gudbevars, att för det gemensamma bästa ställa sig i queneen, och räknades för vinst!) såg jag med förnöjelse kamraten på Fredags qvällen tåga till S:t Lazarebangården för att taga trainen till Versailles och tillbringa natten der. Försigtigheten ansågs nemligen fordra, att se: nast kl. 5 på morgonen ställa sig i raden. Min vän gick till och med upp en timme tidigare. Händelsevis regnade det — en hän delse som nu räckt i ett par månader och börjar bli mindre frappant! — och att stå, postande, i emutsen upp till vaden och utan annat skydd än en lätt paraply mot ett regn, der hvarje stråle kommer ösande ner tjock i som ur en vattenränna, hör icke till lifvets behag. Men när man uppfyller en pligt!.. Utanför Församlingens vidlyftiga lokal lö per en bred och nästan alltid af smutsigt vatten forssande rännsten, som för länge sedan olifvit då il eubicon, emedan den utgör gränsen för Församlit gens sacro-sancta område. I Rubicon pefunno sig redan stående kl. 4 på morgonen, efter hvad min vän sedan berättade, vid pass irrtio individer, som postat der sedan midnatt: kl. 5 var antalet dubbelt, och kl. 138, då biljettutdelningen försiggick, stodo omkring trehundra personer och väntade. Femton fingo biljetter; de andra, och bland dem min vän P., inga. Ett par af de lyckliga — det var herrar hvilkas ordinarie näringsfång är att uppsamla bortkastade cigarrstumpar på gatorna, hvaraf sedan förfärdigas cigaretter — utbjödo genast siva biljetter för det måttliga priset af 200 francs stycket. De andra töredrogo att gömma på sina för att uppdrifva prisen ännu högre, och de gjorde kiokt, ty vid middagen funno biljetter I t pris af tio louisdorer. ; 5; id middagstiden befann sig omkring Kubicon var verkligen pengar värd att skåda. Der var lumpsamlare och ministerkandidater, enedgångna stöflar och gammetaklädningar, hederelegions-rosetter och skamfilade filthatar, gamla klubbtalare från Folies -Belleville och unga medlemmar af Jockey-club, men allesammans broderligen knutfandes och armbågandes, och i den vackraste sämja och endrägt beklagande sig öfver queesturens omedgörlighet. Ty i dag var Rubicon alldeles omöjlig olt öfverstiga. Det hjelpto icke nu att helt simpelt komma med en af representanterna under armen eller att skylla på en angelägen eak att säga någon af ministrarne. Två uniformerade och galonerade vaktmästare af jättelik växt och beslutsamt utseende vakta porten till det efterlängtade paradiset och insläppa ingen utan biljett. Don förskräcklige hr Baze, af questorerna och känd för Å i AULLSÖ a mm mera Den don förste ströthel så obi att don står på gränsen till grof chållighot (ett naturfel som ett par du eller om året icke kunna bota bonom för!) kom emollanåt och inspekterade sina hejdukar, ej försummande att kasta en triumferande blick på de väntande menniskorna, hvilka han betraktar såsom sina naturliga fiender. Mävgden af deputerade kommo efterhand upp till slottet och passera, medan nyfikna blickar betrakta dem, under ett lätt duggregn af sottiser från dö kringsiåendes sida. Sjeltva damerna, som lätt trippa från siva vagnar och utan ör mycket i göra bevara sina kjortiar för smutsen, undslippa icke denna akärseld, åtminstone icke de, som ej ha de yttro behagens allsmäktiga värn. Det går så långt att till och med de utländska diplomaterna i otåligheten få sig ett eller annat glåpord, kanske i misshugg. ty parisaren har annars en oöfverträfflig respokt för allt som börer till corps diplomatique. Det var i dag i hela Versailles ett lif, som jag aldrig förr sett maken till, ej ens under den sista tidens vigtigaste parlamentariska dagar. Omöjligt att få en matbit i hotell des Råservoirs; — der var allt så läns som om ett kadettkompani gått iram. Omöjligt att