Göteborgsposten – 20 december 1872, sida 1

)0m, 60 är, 12 Dec., Gefle. — M:ll Rebeckå NIISSOH, 56 år, 7 Dec., Himmelstadlund. Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 17 December. Allmänheten hade nyss med omisskänneig välmening blifvit varnad för alla sensationsnyheter, synnerligen under julmånaden och synnerligast i afseende på förestående ministeroch ministerförändringar? — vår altraradikale vän hr X. sade också häromdagen under det han gjorde en sur grimaco: vi nödgas alltså ännu dragas med den en tid! — då Posttidningen helt enkelt drog ett groft streck ölver den der varningen och meddelade att ministern för utrikesärendena, grefve v. Platen, till civildepartementet inlemnat sin afskedsansökan. Att denna nyhet väckte allmän sensation kan icke bestridas. Gretve v. Platen åtnjuter en förträfflig helsa och den redan uppnådda åldern manar ännu icke till hvila. Men det antydda skälet tör afskedsansökningen är K. M:ts beslut med anledning af riksdagens sramställning och sjömiaisterns derpå grundade förslag rörande sjöförsvaret. Man kan ju äfven tänka sig att de meningarkiljaktigheter hvilka uppkommo emellan hertigen af Östergötland och grefve v. Platen den tid den senare var sjöminister, ännu icke blifvit fallt utjemnade. Dessutom, eller kanske just derföre, har grefve v. Platen alitjemt betraktat sitt öfvertagande af utrikesportföljen såsom provisoriskt. Hr grefven har också icke inflyttat i utrikesministerhotellet på Blasiiholmen, utan bebott sitt eget både beqvämare och i alla afseenden dyrbara möblerade palats vid Stora Trädgårdsgatan, i hvilket diplomatiska kåren och många andra med den utsöktaste förbindlighet mottagits. Derom råder för öfrist ingen meningsskiljaktigzhet, att grefve v. Platen med värdighet och under särdeles gynnsamma förhållanden utöfvat sitt kall såsom utrikesminister. Den plats hr grefven nu vill lemna, är utau tvifvel en af de minst eftersträfvade. Många äro väl de som åtrå andra platser i konungens rådkammare och tro sig dertill vara synnerligen passande; men meriterna till utrikesportföljen vinnas icke och de erforderliga egenskaperna dertill förvärfvas icke heller på riksdagsbänken. Ryktet att utrikesdepartementets ledning skulle anförtros åt generalen O. Björnstjerna har fått ökad fart genom hans plötsliga ankomst hit från S:t Petersburg. Men general Björnstjerna är en särdeles försigtig och beräknande man, och det förefaller nästan otroligt — det skulle i alla afseenden utgöra en stor uppoffring — om han utbytte sin lugna och angenäma, för honom specielt äfven fördelaktiga, plats som de förenade rikenas minister vid hofvet i S:t Petersburg, mot den i intet afseende angenäma och icke alls trygga anställningen här såsom utrikesminister. År det nu så som ett här utkommande radikalt nyhetsblad låter förstå, att den folkliga majorivet som står nära till att taga den bestämmande makten öfver statsskeppets kurs verkligen deri lyckas, så är det väl äfven sannolikt att nämnda majoritet sjelf anser sig kunna medhinna att styra statsskeppsts politiska kurs, och i så fall är ju en utrikesminister öfverflöi dig. Men skulle oansedt ofvan antydda omständigheter utrikesportföljen öfvertagas af general Björnstjerna, så uppstår den frågan: hvem skall blifva svensk-norsk minister i S:t Petersburg? Jag har hört personer gissa på öfverståthållaren frih. Bildt, som redan under konung Carl XV:3 tid lärer aspirerat en mini; j sterpost, och som till följe af de genom regentskiftet inträffade ekonomiska förändringarne torde, och med skäl, anse öfverståtbållarelönen icke motsvara representationsskyldigheten. Frih. Bildt är dessutom i besittning af en tördel, på hvilken åtskilliga lägga en viss vigt — den nemligen att han icke tillhör den äldre diplomatiska skolan, utan är fullkomligt oförhinärad satt nu börja eina diplomatiska studier. Vidare bar jag hört samma personer gissa på hofmarekalken af Edholm såsom srih. Bildts efterträdare. Dea förre bar varit militär — och lä: kunna med säkerhet sitta vill häst, hvilket en öfverståthållare bör kunna — och har, hvad som är al ändå större betydelse, såsom chef för do kungliga teatrarne visat sig vara både en energisk man och skicklig organisatör, god ekonom, och som försatt de k. teatrarnes finanser i ett ypperligt skick. Apropos teatern, så är bufvudstadspubliken mycket otålig att få see Shakespeares Ricbard III på scenen. Detta sorgespel i fem akter är -— det vet publiken redan — rysligt allt igenom, och sedan publiken hunnit vänja sig vid ryslighetersa i Vintersagan och fällt strida tårar vid åseendet af Romeo soch Julia, så är den nr fullt härdad att kunna mottaga Richard den tredje — denna en ond viljas sublimaste inkarnation.. Men Shakespeare-kännarne och Shakespeare-dyrskarne?, af hvilka de förra trängt djupast in i deu store skaldens verk, naturligtvis, rysa förskottsvis vid tanken derpå att, då detta stora skaldeverk icke kan fullständigt uppföras i sin ursprungliga drägt, i hvilket fall publiken skulle få sitta qvar inemot hela natten, en bearbetning blifvit gjord och uteslutningar vidtagna, som utgöra majes: ätsbrott mot tragisk poesi. HEfter hvad jag hört och läst, lefver jag dock i den förboppning, att Å de sörölvade majestätsbrotten, får publiken alldeles tillräckligt ändå af det slags tragisk poesi som afficerar nerverna. Konstkän