Göteborgsposten – 18 december 1872, sida 5

Konung Carl XV:a besök hos en lifdömd fånge. Kl. omkr. 9 å 210 Påskdagen 1861 såg man en qvinna utanför Hylins bod på Hornsgatan, titta in genom bodfönstret. Inne i boden tilldrog sig en för henne obekant, gänglig, mager, nästan ömklig karl uppmärksamheten, särdeles derför att han på ett hotande sätt tilltalade försäljerskan, hennes gamla vän, med hvilken hon stämt möte, för att gemensamt besöka Guds hus. Enär boddörren utåt gatan var stängd, tillfölje af högtidsdagen, hastade hon inåt gården, för att genom en der befintlig dörr inkomma till vännen. På vägen möter hon den främmande mannen, som skyndsamt aflägsnade sig. Då hon inkommer i boden finner hon sin gamla väninna mordad samt badande i sitt blod. Beslutsamt hastar hon efter den flyende, som redan utkommit på gatan och i följd af hennes, honom förtöljande utrop: grip mördaren! fängslades han. Han uppgaf sig vara gardist och heta Göthe samt affördes till kasernen. Laglig undersökning verkställdes, och han sakfälldes samt dömdes till döden. Under ransakningen och intill dess domen verkställdes satt han inspärrad i cellfängelset, beläget i närheten af rådhuset. Göthe hade, genom samma fönster, hvarigenom bodförsäljerskans vän sett honom, äfvenledes bemärkt bodförsäljerskan räkna de under loppet af föregående dag inkomna penningarne och genast fattat det beslut att bemäktiga sig dem. Då bodförsäljerskan, en stark och krattig qvinna, likväl modigt motsatte sig stölden, skar han nära nog halsen af henne, tog penningarne, samt flydde. Sedan domen var fallen och under beredelsen till döden var han försatt i ett fullkomligt vildt tillstånd. Fångpredikanten Afzelius visste ej, huru han skulle behandla honom. Göthe skrek och svor, förbannade i fullt raseri samhälle, verld och Gud, alltjemt påstående att han erhållit konungens nåd, ehuruväl man sökte undanhålla den för honom. Ingen visste rätt hvad man skulle göra, och domens verkställande uppsköts dag efter nnan. Ryktet härom nådde konungen. Konungen fattade straxt sitt beslut och begat sig till honom i cellen. — Vet du, hvem jag är? sporde honom kung Carl. — Konungen. — Du lär påstå att jag benådat dig. — Ja! — Jag har hitkommit, för att upplysa dig om ditt misstag. Någon nåd finnes för dig icke på denna jorden; du måste söka den i en bättre verld, hos konungarnes konung. Inför den verldsliga rätten är ditt brott alltför kallblodigt, grymt och rått, att på annat sätt kunna försonas. Det måste finnas några mildrande omständigheter, för att den benådningsrätt, som samhället lagt i min hand, skall träda emellan Här finnas ej några sådana. Du vet att mitt valspråk är, att land skall med lag byggas, hvilket ock vill säga, upprätthållas. Och iag up pfyllde endast en bjudande samhällspligt, äfven om den var tung för mitt bjerta, då jag underskref din dödsdom. Man har sagt mig, att du ej vill lyssna till fångpredikantens ord; du fruktar för döden; du är feg och rädd. Du glömmer, Göthe, att du är soldat. En soldat måste likväl ha mod att icke blott se döden i ögonen, utan att äfven modigt och lugnt gå den till mötes. Lägg dessa din konungs ord på ditt sinne och låt se att du åtminstone i din sista stund visar dig så värdig, som möjligt, det krigarstånd du tillhört, de kamrater, du en gång egt, den kokard, du en gång burit. Vare Gud, den barmhertige, med dig! Konungen lemnade häretter Göthe. Göthe var från detta ögonblick såsom en omvänd menniska. Han lyssnade begärligt till fångpredikantens ord och gick fridfull och lugn till döden. ans smo rn NÄ in 0m