Göteborgsposten – 18 december 1872, sida 1

troende sig skola dermed ställa sig in hos sina republikanska åhörare, sade sig hafva alltifrån vaggan bekänt sig till republikanismen. Han hade dock knappast slutat sitt föredrag. förrän municipalrådets ordförande Vautrain, hvars republikanska einuelag är höjd: öfver allt tvifvel, reste sig upp ech protesterade emot, att prefekten ordat om politiska förhållanden, sastän lagen förbjöd municipalrådet att dermed befatta sig. Presidenten tilllade, att han icke skulle tillstädja någon medlem att upptaga den diskussion, till hvilken prefektens föredrag kunde gitva anledning. Calmon tyckes efter denna debut icke hafva någon lång framtid i sin nya befattning. I Preussen tyckes allt hafva råkat på sned genom den stora seger, som liberalismen nyligen vann ötver Herrebuset, och en permanent ministerkris har inträdt. Kejsar Wilhelms personliga uppträdande för sin inrikeaminister grefve Eulenburg och dep.-kammaren bidrog utan tvifvol i hög grad till, att sammanhållningen inom aristokratien bröts; men hela saken har esterlemnat en stark misstämning, och de nu splittrade krafterna skola tvifvelsutan åter samlas för att i förening hejda den tyska lavinen, hvilken hotar med att begrafva det gamla Praussen, såsom termen lyder inom aristokratien. Under diskussionen inom Herrehuset fälldes både misamodiga och botande yttranden, hvilka vittna om, att Bismarcks inre politik kommit till en afgörande vändpunkt. Det är en omöjlighet för Preussen att absorbera Tyskland, i trots af alla dess ansträngningar, och å andra sidan motsätta sig ds gamla preussarue med händer och fötter, alt deras monarki utvecklas af det tyska kejsardömet. Den kamp, i hvilken Bismarck här inlåtit sig, är helt säkert vida allvarligare, än de föregående förvecklingarne med dep. kammaren; ty vid detta tillfälle kan han ioke rikoa på att alltid hatva kronan på sin sida, och så som sakerna ställa sig, är det ännu hon, som eger det afgörande ordet. Det parti, som nu skall böjas, är detsamma, som upprätthöll kronan under de mest kritiska förhällanden, och sedan Bismarck nu tilikastat det bandskon, skall det göra hola sitt inflytande gallande för att kullkasta hans diktstur. Det bar mäktiga förbindelser vid hofvet, och kejsar Wilhelm skall dag ut och dag in få höra, att det är Preussen, han har att tacka för sin kejsarkrona, och att denna ekall svätva i luften, om den preussiska monarkien undergräfves i sina grundvalar. Det är derför ioke underligt, att en stor förvirring inträdt. Grefte Eulenburg, som dock genomdref förslaget om den nya kretsordningen, säges bestämdt skola draga sig tillbaka. Utrikesministorn grefve Roons och jordbruksministern v. Selckows afgäng är säker, och något tvitvol råder ej om, att handelsministern, grefve Itzenplitz, skall komma att följa exemplet. Ej nog dermed, nu berättas det plötsligt, att Biswarck sjolf vill nedlägga sin befattning som prenssitk konseljpresident, för att endast behålla ledningen at utrikesangeläganheterna och af rikakansliet. Men hvem skall kunna tygla det växande oppositionspartiot, när Bismarck cko kan längre lägga sin popularitet, sin lycka och sin kraft i vågskålen!