BA UvucmlUIvarjehanda. Med tron försättes berg. Med icke ringa stolthet innehade en sockenkyrka i Steiermark en dyrbar relik, som sedan många, många år utgjort föremål för de troendes dyrkan. Det var en tand af den helige Donatus, en originaltand, som redan, enligt det goda folkets utsago, gjort många under och äfven fortfarande botade många plågor om man kysste den med en brinnande tro. Helt nyligen uppstod emellertid ett gudlöst tvifvel angående tandens äkthet, och det gick till och med så långt, att biskopen i stiftet lät den lemnas till sakkunnige för att undersökas. Det kom slutligen i dagen att den märkvärdiga tanden näppeligen kunde härstamma från föregående sekel och således omöjligt kunde ha setat i den helige Donati mun, och vidare att den helt säkert tillhört en visserligen mindre helig, men säkerligen lika kraftfull steiermarkerbondes tuggverktyg. Efter denna sakens sorgliga utgång blef tanden i all tysthet aflägsnad, och de troende skola i framtiden ej mera kunna kyssa den. Lyckligtvis kunna dock de underverk den redan åstadkommit ej göras om intet. — Man undrar hur det skall gå, tillägger den tidning som berättar detta, -om hr biskopen på samma sätt förfore med alla öfriga reliker, som man låter enfaldigt folk dyrka och vörda. Löjen och tårar. De amerikanska tidningarne, som på allt sätt söka lifva sin publik med allehanda berättelser och infall, beskrifva nyligen följande historia: Förenta Staternas största gråtkonstnär, Edvard Hartmann från Chicago, har anländt till Newyork för att formligen gitva representationer i att gråta och är villig att ingå ett vad om 500 pund st. att han skall förmå att gråta längre än hvilken som helst annan menniska. Han tog in på hotell French och händelsen gjorde att han fick sitt rum bredvid ett som innehades af den skrattkonstnär som fått tillnamnet Laughing Bill. Den senare började morgonen derpå, så snart han hörde sin granne alldeles förtvifladt gråta, att skratta som en förryckt. Denna sällsamma duell hade fortgått omkring en qvarts timme, då de begge konstnärerna, under fortfarande gråt och skratt, öppnade sina dörrar och stodo midt emot hvarandra i korridoren. Snart blef denna full med folk, i det att alla gästerna lemnade sina rum, för att hvar och en etter sitt temperament deltaga med gråt eller skratt. Laughing Bill, I grunden en god sjal, tog slutligen sin grannes tröstlösa sorg så allvarsamt, att han sjelf började gråta så häftigt att han nästan flöt bort i tårar. Detta hade till följd att gråtkonstnären föll ur sin roll och utbröt i ett skallande skratt, hvaraf följde att de;kringstående äfven vexlade roller och ömsom gräto och skrattade. En at husets uppassare, som egde den ännu sällsyntare egenskapen att kunna skratta med ena ögat och gråta med det andra, spred nu ljus i saken och gjorde det samtidigt klart för gråtkonstnären att han förlorat sitt vad på 500 pund st. genom skrattkonstnären, som afsigtligt blifvit inlogerad i hans omedelbara grannskap. Europas moderna kultursjukdomar. En amerikansk tidning meddelar under denna ötverskrift bl. a. följande: För att utveckla alla de faror, hvarmed den moderna kulturen hotar sina lifegna, erfordrades stora böcker; vi kunna här derföre endast i korthet påpeka några af de vigtigaste. Iill dessa räkna vi först och främst öfveransträngningen af den ungdomliga intelligensen i de öfverfyllda skolorna, hvilkas bord och bänkar samt dåliga ventilationssystem förstöra ögonen och lungorna, hvarjemte öfver hälften af lärjungarne blir närsynt. Deras lungor måste ånyo inandas den en gång förut inandade kolsyran, hvarigenom respirationsprocessen ansenligt försvåras. Kolsyran förefinnes visserligen ständigt i luften, ehuru vanligen blott till en 516 4, hvaremot den i ett trångt skolrum vid timmens slut utgör 72100 Å. Af de öfriga farorna nämna vi endast: kronisk fingerkramp hos telegrafister, sättare, skrifvare, flöjtister och pianister; blykolik hos målare; ansigtsbenens angripande hos tändsticksarbetare; qvicksilfversförgiftning i spegelfabriker; explosioner i fabriker för sprängämnen; antändande at explosiva gaser i grufvor; reumatiska och lungåkommor hos personer anställda vid jernvägarne, och hvilka ofta äro utsatta för vädervexlingar; strupsjukdomar hos predikanter och skollärare; de så ofta, vanligen af sårad äregirighet eller fåäfanga, förekommande fall af sinnesförvirring hos konstnärer och virtuoser; lefveroch bamorrhoidala sjukdomar hos lärda och embetsmän. Hund och katt. I den zoologiska trädgården i Dresden föddes för ett par dagar sedan två tigerungar. Modren, Mathilde kallad, lät villigt skilja sig från sina ungar ooh fördes in i en annan bur, hvarpå en rapphönshynda, som nyligen hade fått valpar, släpptes in till de nyfödda, små tigerkattorna, hvilka hon genast började slicka och utan motstånd serverade med föda.