— krän Utlandet. Under det alt i Munchen Dachauerbankernas drama kommit till en för voderbörande högst tragisk atelutning, frodas i Wien en liknande svindel under firma Börskontoroch Spekulationskonsortier, hvilken synes komma att der leda till en i flera afseenden högst betänklig kris. Öfverallt i den österrikiska hufvudstaden träffar man på dylika. Börskontor, hvilka isynnerhet draga till sig de små kapitalisterna och spararne ur de lägre klasserna samt förföra dem till börsspel. En hel del af den ståtliga Ringstrasse, i närheten af den provisoriska börsen, är bokstafligen öfversållad med skyltar till dylika verksamhetsgrenar, och i wienertidningarnes annonsafdelningar trängas om hvarandra de mest braskande tillkännagifvanden, här försäkrande om ratt göra kontanta penningar mest fruktbärande, der bedyrande i profotisk ton, att det lämpliga ögonblick är inne, nu eller aldrig, att under hr N. N:s ledning sånga börslyckan. Denna propaganda, en ohygglig utväxt på den frodiga nationalekonomiska utvecklingen, griper alla kretsar, och eftersom en och hvar endast bar ögonen för dem, emot hvilka börsspelet vänligt ler, så falla äfven dagligen nya tusenden som offer för den omättlige Moloch, hvars prester ingalunda låta det saknas lockelser och förespeglingar. Ett sådant börskontor föder naturligtvis sin man förträffligt, och krukan går dervid så länge till brunnen, tills hon slutligen spricker sönder. Mycket kapital beböss icke för att grunda och sköta ett sådant etablissement. Allt kan lätt anordnas hus annonsagenten med några så hundra gulden och en 48 timmars kredit. Man hyr en lokal, möblerar den med ett kassaskåp, ett ekrifbord med lådor, två eller tre stolar, några tjocka, väl inbundna kontorsböcker och framför allt en skylt, på hvilken står att i förgyllda bokstäfver läsa: Sparoch Lånebank, under det att egaren N. N:s namn tillägges i mikroskopisk storlek. Landsortsbon, daglönaren, den lägre tjenstemannen, tjenstflickan, kortligen, hela den lilla verld, af hvilken dessa penningpungens blodiglar lefva, eer endast det förtroendeväckande ordet bank och bär lugnt sina penningar dit, och den sluge bankiren räknar snart hundradetals kunder. Man anförtror åt innebafvarne af dessa börs-spelbelveten sina surt förvärfvade styfrar, och dessa bankirer uppträda sedan på börsen, der de ytvas med lånta fjädrar och spela höga spel med anförtrodda penningar. Slugare än denna mera primitiva form för det moderna börs-brigantaggiot är den nyaste kombinationen, hvilken består i upprättandet af spekulationskonsortier, till hvilka utbjudas 500 å 1000 andelar om 50 till 200 och flere gulden och hvilka ha mycken likhet med Dachauerbankerna. I Mänchen utbetalte Dachauerbankerna åt det räntelystna publicum genast vid kapitalets inbetalende 15 och flere pret, naturligtvis af insättarens eget kapital, I Wien gör man nu på samma sätt, men icke fullt så genomskinligt. Deltagaren i dessa spekulationskonsortier erhåller ingen förskottsränta, men hvarje månad en i och för sig i förbållande till det inbetalta kapitalet icke synnerligt stor, men eåsom procent af den föregifna ernådda vinsten mycket för betydande summa. En tid gläder sig den lille kapitalisten åt den goda vinsten, utan att märka, att denna vinst utbetalas till honom af hans eget kapital, hvilket han aldrig mera får återse. Ty flertalet af organisatörerna af dylika börsspels-konsortier äro forna cessionanter, korrektionsfångar, och de försvinna merändels plötsligt ur verldsmarknaden. Börsspekulationernas röta griper sålunda omkring sig med förfärande snabbhet bland de lägre klasserna, der passionerna brusa våldsammare och der olyckorna skola bli förtärande, då en gång en plötslig kris inträder. Åunu äro vi uti vårt fädernesland befriade från dessa ohyggligheter; men kunna vi väl vänta, att smittan skall i längden hållas ute från våra gränser?