Göteborgsposten – 12 december 1872, sida 2

andra än dem vi önskade umgås med, huru såtalig skulle ej vår umgängeskrets då vara! Jag, för min del, tycker om alla menniskor. Det uppstod en paus i samtalet. — Jag kom något för tidigt med min anmärkning om min vän Harcross, tänkte Weston Vallory. Han gaf akt på sin kusin under det hon lutade sig tillbaka i sin länstol, tankspridt betraktande blommorna derute på balkongen. — Det var sannt, yttrade Weston slutligen, jag har fört med mig någonting för er räkning. — Verkligen? Nya noter förmodligen, — Nej, en tafla, men en något sällsynt sådan, efter hvad jag tror. — Det var mycket snällt af er; den skall få en plats bland mina samlingar. Hvar är den? — Jag lemnade den nere i förfriskningsrummet; jag skall skicka efter den om ni tillåter. Han ringde och skickade en betjent efter en rulle papper, som skulle ligga någonstädes nere i förfriskningsrummet. Mrs Harcross satt ännu försjunken i åskådandet af blommorna ute på balkongen då betjenten återkom medförande pappersrullen. Weston rullade omsorgsfullt upp den och gick fram till ett fönster med den. — Ett vackert ansigte, eller hur? frågade han der han stod vid sin kusins sida och höll taflan mot dagen. Det ligger verkligen karakter deri. Augusta såg upp med en min som antydde att hon ej brydde sig det ringaste om alltsammans, men vid åsy