— om likheten mellan sir Francis Clevedon och Hubert. Mr Vallory blickade på sin svärson som stod vid kamigen och med föga intresserad min lyssnade till någon anmärkning som Weston gjorde. — En likhet mellan sir Franeis och Harcross, sade lagkarlen, i det han från sin svärson blickade tillbaka på baroneten. Nå ja, det torde finnas någon likhet; men j.g har på min ära aldrig märkt det förr än i detta ögonklick, och jag tror knappt att sir Francis skall bli smickrad af jemförelsen. Iareross sor tio år äldre ut än han. — Men likheten är verkligen märkvärdig, parpa. Jag ber om förlåtelse, sir Francis, för att jag talar om den saken, men jag blef i sanning helt öfverraskad; pappa borde ha förberedt mig — — Men, min dotter, jag hac ej förr märkt likheten. — Då, bästa pappa, kan du ej begagna dina ögon riktigt. — Jag känner mig verkligen hedrad af att förmodas likna en så utmärkt person som mr Harcross, sade sir Francis godlynt. Vill ni presentera mig för honom, mr Vallory? Mr Vallory ropade till sig sin svärson och Hubert Harcross steg fram med sin ledigaste hållning och med den min af tankfullhet och sinnesfrånvaro som hans parlamentariska motståndare så väl kände till såsom ett slags mask, hvilken han antog innan han höll sina sakrikaste föredrag. Han helsade på baroneten med en nästan förolämpande köld och gick tillbaka till kaminen så fort pre