Göteborgsposten – 11 december 1872, sida 1

de flesta damerna i grannskapet fällde. Det var förargligt att baroneten haft så brådt med sitt frieri, att all möjlighet genast blifvit afskuren för traktens unga skönheter att med sin älskvärdhet göra ett mera allvarsamt intryck på honom. Våren kom, en varm vår med molnfri himmel. Sir Francis och miss Davenant skulle gifta sig vid den tid då hagtornsbuskarne stodo i blomning. Öfversten skulle föra sin dotter till London i April månad för att fullborda hennes utstyrsel och aflägga skyldighetsvisiter hos talrika bekanta, hvilka vid ett sådant tillfälle hade rätt till hennes förtroende. Det var tydligt att ej Francis kunde lefva i Kent då Georgie var i London; han följde derföre öfversten och hans dotter till hufvudstaden samt slog sig ned i ett hotell i West-end, tio minuters väg från det hus i hvilket hans trolofvade bodde. Frågan var att få någon lämplig person till att sätta upp giftermålskontraktet, och denna fråga gjorde öfversten ett visst bryderi. — Jag är en gammal man, sade han, men har aldrig förstått mig på affärer. Jag känner en hel hop lagkarlar, men ingen af dem finner jag vara passande. Jag skall vända mig till gamle Vallory och fråga honom till råds. Att med gamle Vallory öfverlägga om denna sak var ett af ändamälen för öfverstens vistelse i London. Hans hustru hade varit en miss Harcross, nigce till den Stephen Harcross som lemnade hela sin förmögenhet åt Augusta Vallory, till stor harm för hans hans slägtingar. bror George Harcross gifte sig med den flicka som han, Stephen, åstundat att gifta sig med, till följe hvaraf lag