Göteborgsposten – 10 december 1872, sida 1

Ööfversten var förtjust. Naturligtvis hade han länge sett hvaråt det lutade och ej gjort det ringaste för att hindra sakerna från att ha sin jemna gång. När frågan olutligen blef framställd — en fråga som kan vara myckot svår för den mindre bemedlade, men är lätt nog för i en man med ett stort gods och vackra inkomster — tog öfversten på sig en högtidlig min, som klädde honom alldeles förträffligt, och svarade i följande ordalag: — Min bäste vän, om jag måste skiljas vid min lilla flicka — och jag behöfver ej säga att det är en svår sak för en man i min ställning att göra det — den enda va