Göteborgsposten – 6 december 1872, sida 1

i en dödligs makt att utfundera. Ty det hörer till saken att, så snart en mera framstäende talare från någondera partiet uppträder, hans motståndare ögonblickligen borja föra oväsen för att hindra honom frän att höras, hvilket hans politiska vänner åter ögonblickligen besvara med applåder. Sedan detta oväsen, som ökas genom presidenters stormringniog på klockan (ett instrument, icke långt ifrån så stort som en liten anständig landskyrkoklocka hemma), oms:der lagt sig — det är detta som i referaten allmännast benämnes sensation prolongss —, rusa ett tiotal representanter eller så från sina platser fram till tribunen för att vara så mycket närmare till hands att kunna afbryta talaren. Det finnes representanter, som förvärfvat sig ett parlamentariskt namn endast och allenast såsom tinterruptörer. En sådan var i lagstiftande kåren i yttersta venstern den llle fule gubben Glais-Bzoin, som aldrig i sitt lif hållt ett tal från tribunen, men hvars namn förekommer i protokollerna vida oftare än något annat, jast såsom interruptör. En sådan är i nationalförsamlingen på yttersta högern vicomte de Lorgeril, en stor, klumpig, stripoch linsulhärig figar, men en af de fyndigaste och skarpaste tungorna i nationaltörsamlingen. En annan sådan är republikanen Langlois, en lång, gråskäggig gubbe, som vanligtvis i början af sessionerna måste hållas med våld af sina grannar för att han ej skall rusa in på högern och anställa batalj, men som mot slutet af sessionerna gemenligen täktat sig trött och följaktligen lugn. Af de mellan sexoch sjuhundra medlemmar af församlingen, som merändels äro närvarande, kan man artaga att minst niotiondedelar på ett eller annar sätt föra oväsen, men oaktadt allt detta måste stenograserna höra och hafva sitt arbe:e färdigt, så att det följande dagens morgon kan stå att läsa in extenso i Journal of fetel. Det finnes likväl en talare, hvars ord det icke är någon svårighet att upptatta, det är Thiers sjelf. När han t. ex. i går vid sessonens början besteg tribunen, rådde till att börja med-ett himmelsskriande väsen, hvarunder Thiers stod väntande, hållande i era handen sin näsduk och i den andra ett glas med kaffe, hvarur han smuttade. Jag satt så att jag hade godt tillfälle att betrakta honom. Han var icke i sitt goda lynne; hans ans gte hade icke spår af den vanliga sarkastiska bonhommien, ögonen ötverforo församlingen skarpt och oroligt, det ryckte nervöst omkring mungiporna: och han torkade sig oupphörligt med näsduken i pannan. Innan kammaren hann att blifva tyst, hade han hunait att dricka ännu ett glas kaffe, som af vaktmästaren hölls i beredskap åt bonom, och han aftog och torkade sina glasögon. Andtligen blef det tyst i salen, och man hörde en svag, nåstan omärklig röst. Talaron hade börjat. Men hans ord fromsades så sakta och långsamt att de knappt hördes, Delarno af hvarje fras nådde örat med långa panser. Men allteftersom han fortfor, vann rösten i stadga och styrka, återfick sin vanliga klara och skarpa klang, sina tonfall, sin märkvärdiga böjlighet. Församlingen åhörde honom med yttre lagn, men yttre allenast, ty man kände huru passionerna upptändes, huru vreden bos somliga, ontusiasmon hos andra sjöd och längtade att komma till utbrott. Men stunden var så kritisk, att både entusiasm och vrede höllo sig tillbaka, likasom efter tyst ömsesidig öfrerenskommelse. Och i sjelfva denna tystnad låg någonting oroande; det var, för att använda en alltför ofta begagnad bild, lugnet som foregår ott åskväder. Och Thiers talade alltjemt. Man måste sjelf ha sett den lille männen med det runda bufvudet, det kortklippta silfverhvita håret, de eviga guldglasögonen, den lilla trinda kroppen. i den lika eviga igenknäppta bruna bonjouren och med de begge små armarne, som ja längre talet lider desto ifrigare trumfar på pulpeten framför honom, under det han sjeif, rörlig som qvicksilfver och hoppande som en lyktgubbe, kastar omkriög sig dessa tvärbuggna, korta, klara perioder, hvari bans vältalighet består, ömsevis kall, passionerad, sarkastisk, logisk och förståndig, eller vredgad, eller fällande tårar: — man måste ha seit honom sålunda under flera timmar utan afbrott, för att fatta huru ban kan beherrska sin publik såsom han gör det, utan att deuna en enda minut kan frigöra sig från den förtrollning häns ord utöfva. Detta var kanske den första gången, som hans ord studsade tillbaka från dem på hvilka han ville göra intryck, under det att den radikala sidan, i stället för att förbittras öfver de hårda ord som han hade för deras räksiog, å resor. Men jag tror bestämdt att hon har a Diwqmsitodos q