Göteborgsposten – 5 december 1872, sida 2

Frän Utlandet. Det budskap, med hvilket presidenten Grant i Måndags öppnade Förenta Staternas kongress och hvars hufvudinnebåll i gårdagens telegramafdelning meddelas, eger en viss likhet med de trontal, som pläga utgå från Europas konungatroner. Skulle man fullt efter ordalagen fatta detsamma, synes man stå ioför den eviga fredens gryende tidehvarf. De skuggor, hvilka fördunklat det vänskapliga förhållandet till England ha försvunvit., heter det, Tyskland och Ryssland äro trogna beständiga vänner och mod Frankrike, Amerikas äldste allierade, underhålles forttarande en ogrumlad vänskap! Det är blott tvenne folk, åt hvilka den store amerikanske höfdingen ej jullt villigt räcker fredspipan — åt Mexiko och Spanien, De sörhoppningar hvilka i budskapet uttalas om följderna af sosterlandskärleken och viaheten bos den nye presidenten i Mexiko, samt den kritik, hvilken anställes öfver Spaniens bemödanden att kufva sina rebelliske kubanare, äro kanske bäda något djerfra. De påminna något om det nyårstal, som Napoleon III höll på höjden af sin makt och som företecknade det krig, hvilket sedermera under sommarens lopp kom och lösryckte Lombardiet från Österrike. Republikernas presidenter kunna likaväl som fursten på tronen stundom behöfva afledare för sina folks nycker och både Spanien och Mexiko synas kunna lätt besegras, i fall krigets farliga bjelpmedel till tolkgunstens ätervinnande komme att användag i denna riktniog. För öfrigt uttömmer sig budskapet i allmänna talesätt och i tacksägelser för skiljedomarnes utgång. Betraktelserna häröfver torde böra uppskjutas till dess talet föreligger i hela dess vidd. Från Frankrike heter det i ett af dagens telegrammer: ÄIntet märkligt har förefallit i nationalförsamlingen. Det kan sannerligen vara på tiden att detta märkliga, hvarå syftas, dessa strider, lika tröttande tör åskådarne som obehagliga för deltagarne, någon gåog upphöra. Ty det kan annars hända att det öfriga Eurepas uppmärksamhet och intresse vända sig bort från det bedröfliga skådespelet af ett land, som efter att hafva uttömt sina krafter i ett olyckligt yitro krig tortfar att sönderslita sig i inre strider. Aunledningen till den inträffade stiltjen efter stormen ligger för öfrigt uteslutande i den omständigheten, att en komit nu blifvit nedsatt för att utlåta sig i fråga om Dufaures genomgripande förslag. Det kunde väl ej gerna komma i fråga att nationaltörsamlingen upptoge sina gamla tvistepunkter innan nämnde utlåtande ens hunnit framläggas. Allt tyder för öfrigt på ett det lugn, som råder, är lugnet efter stormen och ännu gå svallvågor efter denna inom den stora allmänheten, fastän brottsjöarne på nationaltorsamlinsens haf lagt sig. På följande sätt beskritver on korrespondent från Paris under d. 30 Nov. ställningen: Den feberaktiga rörelse, som de senare fjorton lagarne herrskade i Paris, har lagt sig och man rågar sig i dag, hvad den närmaste framtiden skall ära i sitt sköte. Atskilliga farhågor komma dervid ill orda samt näras och underhållas såväl genom onapartiska agenter som genom rojalisterna. Man efarar att Thiers, stödd på en så såtalig och af lika beståndsdelar sammansatt majoritet, ej skall unna genomföra sin plan. Man hade hoppats att årdagen skulle befria Parisarne och hela Frankrike rån det provisoriska läge, i hvilket de hittills beunnit sig. Det medel som flere tidningar — bland essa ÅEvenement — föreslå, för att komma till en astare ställning, nemligen en upplösning af natioalförsamlingen, finner derför vid denna stämning törre bifall an hittills; och. det är ej omöjligt att aris inom kort fordrar att en ny nationaftörsamng inkallas. För att döma af det språk Bien ublic förer, tyckes Thiers likväl ännu en gång