Göteborgsposten – 3 december 1872, sida 2

Jag har gått så långt som möjligt i ofterzifter. Jag kan icke gå längre. Nu spred sig det ryktet, att utskottet gått in på en lösning. Klockan var då half fem, hvarför man väntade i församlingen, att utskottete föredragande, br Batbie, skulle åter infinna sig; men kl. 116 kallades presidenten och hans ministrar åter till utskottet. Der underrättades da om, att utskottets flertal ansåg det för sin skyldighet att qvarstå vid sitt program. Utskottsmedlemmarne påstodo, att regeringens nuvarande politik främjar radikalismen, att presidenten vägrat öppet skilja sig ifrån de radikala, och att de ansägo det för sitt åliggande att genomdrifea en förändring i sin politik, hvilken skulle ätergifva landet törtroende. Presidenten återigen försäkrade, att hans åsigter, hvilka voro väl kända, icke kunde gifva berättigande åt det antagandet, att han ville skydda radikaiismen, men det var hans skyldighet att tullfölja en försonlig politik, hvilken kunde fria, honom från alla förvecklingar. Taiers återvände derpå till nationalförsamliogen, der ryktet nu spred sig åter, att en uppgörelse blifvit träffad. En tjerdedels timme derefter besteg Batbie talarestolen. Han sade: Mina herrar, utskottet tastbåller, sedan det mogot granskat regeringens förslag, vid sin första åsigt. Nu uppstod en stark rörelse ibland venstern, den ropade: Omröstning! Dufaure besteg derpå talarestolen och förklarade i regerivgens namn, att den återigen och oåterkalleligt förkastade utskottets betänkande. Denna törklaring mottogs med länge ihållande bifall ifrån venstern och en del af venstra centern, hvarifrån åter ljödo rop på: Omröstning! Thiers besteg nu talarestolen. Han var blek och såg uttröttad ut. Han sade: Jag vill tala, men mina krafter tillåta mig icke nu att göra det. Jag motsätter mig icke en omröstniug nu genast, men jag kan icke inför hela landet åtaga mig ansvaret för att motsätta mig en debatt. Då Thiers gick upp på talarestolen, rådde den största oro inom församliogen. Det ryktet hade spridt sig och troddes, att presidenten ville säga, det han ämnade afgå, innan man omröstade angående Batbios förslag, fastän han tycktes ha öfvergilvit denna tanke och nu önskade att uppmuntra till en debatt, på det landet måtte kunna afgisva sitt omdöme öfver debatten. Venstra centern applåderade entusiastiskt presidentens ord. Veastern återigen fordrade omröstning genast. Hr Ernoul af högern uppträdde nu och begärde, oaktadt oväsendet från venstern, diskussion. högerns vägnar förklarade nu Batbie, att men at aktning för Thiers ville uppekjuta debatten till följande dag, hvilket som bekant äfven skedde och slutade med seger för regeringen.