många industriella etablissement anställda arbetare, flere högre och lägre embetsman samt åtskilliga andra personer, som till den bortgångne stått i något närmare förhållande eller som på detta sätt ville visa honom den sista hederstjensten. Det långa sorgetåget, hvars like vid någon enskild persons begrafning i Stockholm ej blifvit sedd, sedan August Blanches stott fördes samma väg, företedde en högtidlig anblick, och alla gator, på hvilka det sakta framsked, hvimlade af en ofantlig menniskomassa. af hvilken en stor del meuföljde ända tram till kyrkogården, bvarest redan förut flere deltagare : i begramingen intunnit sig. Vid framkomsten dit bars den aflidnes jordiska qvarlefvor till sitt sista bvilorum. Närmast desamma följde tvenne sörjande döttrar, den ena förd at statsråuct Bredberg och den andra af öfverståtvållaren frih. Bildt, derefter en dotterson mellan statsråden Bergström och Wern och så de ötriga anförvandterua. Nar kistan nedsänkts i den ujupa, med svart kläde beklädda grafven, framträdde kyrkoh. i Klara församling, öfrverhofpred. Frith. Grafström och förrättade jordtästningen, dervid han i nägra korta, träffande drag tecknade hvilken gerning den mannen gjort hade, hvars begrafning fört så många tusenden af hufvudstadens invånare ut till de dödas stad. Härefter framträdde d:r Aug. Sohlman och yttrade ungefär töljande ord: I den svenska pressens namn lägger jag denna krans på Lars Johan Hiertas stofthydda, ionan hon täckes af grafvens mull. Denna symbol innebär ett djupt, innerligt och uppriktigt menadt tack och farväl till den gamle publicisten, den mångbeprötvade, outtröttlige och hederskrönte fosterlandsvannen. Vi, som, tillhorande en yngre generation, nu röra oss på det offentliga ordets valplats och hvilkas åsigter och sträfvanden i många stycken kunna vara mycket skiljaktiga, vi äro dock fullkomligt ense derom att i honom ära den gamle mästaren, som brutit väg för pressens utveckling i vårt land, den äldrige kämpen, som intill det sista aldrig tröttnade att deltaga i striden för det som han ansåg rätt ooh godt och samhallsgagneligt. Vi veta, att han under ett par årtionden, som inneburo en vigtig öfvergångsperiod för vårt samhällslif, utforde ett stort ech vigtigt kall, genom att gifva den förnuftiga allmänna folkmeningen medvetande om sin kraft och derigenom väckelse till tolklig sjelfverksamhet och folklig upplysning ifråga om allmänna angelägenheter. Vi veta, att han under denna tid utvecklade samt med skärpa och ihärdighet handhade en kritik på det offentliga litvets område, hvilken visserligen i i i i . i och för sig betraktad, kan synas som någonting :; negativt, men som dock utgör ett vigtigt och nödvändigt förarbete, om det nya, lifskrattiga skall kunna bana sig väg öfver inrotade fördomar och utlefvade traditioner. Vi veta, att han, såsom rimligt och naturligt är, var ett barn af sin tid, af den tid, i hvilken han, hunuen till mannaålderns första mognad, inträdde på det offentliga litvets vädjobana; men vi veta ock, att han just hade en märkvärdigt skarp blick tör det goda i tiden och med okufligt nit och outtröttligt intresse törde dess strid, sarskildt i iråga om allt, som gick ut på att häfda, värna och utveckla de svagares och ringares rätt i sambället, äfvensom att han intill det sista egnade mycken uppmärksamhet och lifligt deltagande åt många at den allra nyaste tidens ider. Vi veta tillika, att han i och för dessa sträfvanden hade och tillgodogjorde flere sällsynta egenskaper, såsom t. ex. dels den ovanliga förmågan af ett riktigt populärt och praktiskt, från lifvet hemtadt och för lifvet välberäknadt framställningssätt, dels också denna seghet och ihärdighet, som gjorde, att han icke tröttnade derför att ett resultat icke snart visade sig, utan höll i och kom tillbaka till samma sak ånyo, flere gånger, många gånger, så ofta och så länge det behöfdes. Vi känna slutligen — och det tro vi, att hvar och en, hvilka meningar han än må omfatta, skall medgifva — att Lars Johan Hierta blef sig sjelf trogen allt intill slutet, att han satte sin högsta ära i den medborgerliga verksamheten, att han var alldeles oanfäktelig at flärden, fullkomligt otillgänglig för fåfångans lockelser, de måtte uppträda under hvilken form och gestalt som helst. Det tillhör en oväldig efterverld, som kan granska allt, oberörd af dagens strider, att angifva hans plats och betydelse i vår utvecklingshistoria. Men visst är det, att han sjelf med outplånliga drag inskrifvit sitt namn i vår kulturs häfder blaud dem, som verkat i stort för det medborgerliga frihetslifvet och folkupplysningen. För oss, som haft den lyckan att känna honom närmare och personligen, mildras smärtan öfver hans bortgång genom erinringen om hans långa, ärorika dagsverke, genom tanken derpå, att så mycket, som han ifrat och nitälskat för, finnes genomfördt, och att han fick gå bort innan åldern hunnit lägga sin hand isande på hans hjerta och förlamande på haus tankekraft. För oss skall hans bild nu alltid kunna qvarstå liflig och frisk, med det milda och fina leende samt det oförvissneliga lynne at yngling, som voro honom egendomliga. och såsom den ädle bortgångne icke var någon vän af den mörka tungsintheten och det dystra svärmodet, så kunna vi ock alla, äfven de som stått honom närmast, gå bort från denna graf med godt mod och gladt hopp, i medvetande derom, att han letver i sina verk; att det bästa, som han verkat för här i verlden, icke skall kunna hämmas att hvad godt han utsått utan synlig frukt skall i en framtid bära skördar tiofaldt och hunaradetaldt. Odlaren sår i mörka mullen Fröets sådd för kommaude skörd; Derötver vandra höstens skurar, Deröfver baddas vinterns snö. Han gör som vi: — begrafver sitt hopp; Han tror som vi på sol och vår. Frid öfver La.s Johan Hiertas stoft! Ära och välsignelse åt hans minne! Etter detta tal afejongo de båda föreningarnes sångkörer gemensamt den vackra sängen: Sillla Skugoor hroda sjo I avällent och dermed var don