De vandrade från det ena rummet till det andra. Bondoiren var det vackraste rummet i hela huset och möblerna voro utsökta. Dagen var regnig och kulen, det var en dager som gjorde att de ljusaste föremål sägo dystra ut, och mr Walgrave var märksvärigt tyst under det han befann sig vid sin trolofvades eida i detta rum. Saken var nemligen den att det påminte honom om ett annat rum som han just under en dylik kulen Novemberdag sett lika gladt och präktigt möbleradt. Hans trolofvade var för mycket fördjupad i att betrakta sina rum för att märka den skugga som låg öfver hans ansigte. Miss Vallory var vid ett förträffligt lynne, hennes ideer vore förträffligt utförda af den som haft husets inredning om händer. Hona erfor ett nöje af att med sina egna penningar bekosta allt hvad som behöfdes, hon erfor en känsla af stolthet öfver detta hus som hon sjelf låtit möblera, en känsla som aldrig prakten vid Acropolissquare kunnat ingifva henne, och hon hyste verklig tillgifvenhet för den man hon skulle gifta sig med, hon önskade lifligt att hans ställning skulle bli ännu förmånligare än den var, att hennes förmögenhet skulle underlätta hans fortkomst på den bana han valt. Den likgiltighet å mr Walgraves sida, som en och annan gång stötte henne för hufvudet, antog hon blott tillhöra hans sätt, vara ett slags konventionell bekymmerslöshet, som ej hade vidare betydelse än modet på de kläder han bar. Det hade aldrig fallit henne in att tvifla på uppriktigheten af hans tillgifvenhet för henne. Hvad mer kunde en man önska hos