Göteborgsposten – 2 december 1872, sida 1

Från Utlandet i Krisen i Frankrike är för ögonblicket afj värjd. Thiers har återigen måst personligen ; uppträda och lägga hela tyngden af sitt infly; tande i vågskålen; och det var likväl blott ; med en kvapp majoritet, 370 röster mot 334, som han lyckades binda segren vid sin fana. På 36 röster hängde således den gången Frankrikes framtida öde för långa år. Europa har I skäl att glädja sig öfver, att de denna gängen föllo i den rätta vågskålen. Såsom ett af daI gens telegram angifver, hade nemligen justitieministern Dufaure väekt ett motförslag emot Kerdrelska utskottets betänkande. Detta sista ville som bekant endast ha tillsatt ett utskott om 15 medlemmar för att upprätta ett lagförslag om införande af ministeransvarighet, hvilket naturligtvis var liktydigt med en ny ministörs väljande ur högerns leder. Betärkandet lemnade alldeles åsido Thiers uttalade önskningar om införandet af andra, af oss olta anförda, reformer i författningen. I Taorsdaga uppträdde nu Dufsure, på uppdrag al regeringen, och förklarade, att utskottets törslag uppenbarligen atsåg Thiers uteslutande från nationalförsamlingen. Han ville dertör väcka det motförslag, att ett utskott af 30 medlemmar tillsattes för att utarbeta ett lagförslag om såväl statsmakternas ömsesidiga törbållande till hvarandra som ock ministrarnes ansvarighet. Kerdrelska utskottets töredragande, Barbie, ville, att detta förslag skulle hänvises ull detta sistnämnda utskott, för att man måtte höra, om det ville gå in derpå, och att församlingen skulle upp-kjuta sina förhandlingar på det utskottet måtte kunna genast behandia frågan. Nationaltörsamlingen beslöt i enlighet harmed, och dess sammanträde ajournerades. Utskottet sammantiädde genast och tillkallade Thiers personligen samt hade med houom lifliga öfverläggningar. Då han lemnat utskottet hade han genast konferens med ministrarne, hvilka han meddelade de åsgter som nu senast uttalats inom utskottet. På aftonen sammantradde åter nationalförsamlingen. Batbie förklarade nu å utskottets vägnar, att detta fasthöll vid sitt betänkande. Dufaure återigen uttalade å regeringens vägnar, att denna fasthöll vid det af honom på förmiddagen väckta förslaget. Någon uppgörelse hade således icke 4. 17 ffa f. U. , FU äl snogern, ocn regeringen etodo gent emot hvarandra. Hvilkendera skulle nödgas att gifva vika? I denna kritiska stund reste sig Thiers, för att ännu vinna några timmar, hvilka kanske skulle leda till någon lösning. Ian föreslog, att församlingen skulle uppskjuta debatten till följande dag, Fredagen, ehuru, sade han, han vore villig att, om församlingen så önskade, gå in å debattens fortsättande genast, ja, tillochmed på en omröstaing utan diskussion. Församlingen vågade likväl icke äfventyra en omedelbar debatt eller omröstning, utan beslöt debattens uppskjutande i enlighet med Thiers förslag. Man ville sofva på saken och ännu en gäng öfverlägga med hvarandra. Fredagen randades. Stämningen bland allmänheten var ytterst spänd, men några anbud till öppna oroligheter visade sig ej. Ännu ett ministerråd hölls, hvarefter Thiers begaf sig med alla ministrarne till nationalförsamlingens sal, hvare samtlige åbörareplatser voro alldeles öf.erfyllda. Han reste sig, talade i öfver en 1imme, framläggande ännu en gång en redogörelse för sin verksamhet, sina åsigter och de möjliga följderna af den inträdda krisen. Vi känna, hvad verkning talet hade: Det i kerdrelutskottets betänkande invehållna förslaget om en komite af 15 medlemmar förkastades och i stället antogs regeringens af Dufaure väckta förslag. Thiers och regeringen hade tillsvidare segrat. Af högra centern hade antagligen i det afgörande ögonblicket ett antal medlemmar svikit sitt parti och förenat sig med venstra centern. De hade icke vågat möta Frankrike med ett votum, som aflagsnade Thiers. Hos dem står också Frankrike i stor skuld. Mera omständliga redogörelser för sammanträdet inom nationaliörsamlingen d. 26 Nov., då Batbie uppläste Kerdrelutskottets betänkande, föreligga vu. Medan uppläsningen pågick, var församlingens hållning märklig. Högern ville icke utmana och gaf derför icke vågot tecken af bifall. Yttersta venstern förblef orörlig, oaktade det skarpa språk som användes emot den, och så fort som någon medlem af det radikala partiet sökte att framkalla ett afbrott, tvavgs han af de deputerade, som sutto honom närmast, att hålla sig tyst. Denna stränga disciplin gjorde ett djupt intryck på åskådarne, isynnerhet som den var så ovanlig emot vanliga förhållandet. Några utdrag ur betänkandet böra här återgilvas: Vi veta noggrannt, att Frankrike i sitt förtroende icke skiljer nationalförsamlingen ifrån republikens president. Vi veta, att det framför allt önskar evighet emellan dem, åt hvilka det anför rott sin framtid på samma dag och genom samma omröstning. Landet är lika tacksamt emot alla, som bulpit det i dess nöd. Republikens president har gjort det ofantliga tjenster. Landet vet väl, att vi bistätt den verkställande maktens chef af bästa förmåga och att vårt understöd stärkt honom i hans företag. Detta visar sig deraf, att tanken på en upplösning af nationalförsmlingen icke funnit något genljud bland eftertånksamme män och att, på det icke landeta återställande må bli stördt, den allmänna meningen anropar oss att ej lemna ifrån oss de allmänna angelägenheternas börda. Maktutöfningen, hvilken kan i lyckligare dagar bereda stort och ädelt nöje, är i dag för smärtsamt för att vi skulle kunna misstänkas för att öuska af blott sjelfviskhet att få behålla den. Vi skola förblifva på den post, som blifvit oss