Göteborgsposten – 30 november 1872, sida 1

nan, I. Tettersson, 00 ar, 24 WOÖY., EeT1LAUSIAu. zukefru Jobanna Christina Lundqvist, f. Ripa, 71 år, j Nor., Ystad. — Häradsdumaren Per Magnus Tylrn, 63 år, 16 Nov., Tybrän (Helsingland). AAA — Veckokrönika Gatupromenader. — Ljufliga soll — Sorg i rozenrödt. — Sällskapsspektaklet. — Små reflexioner med anledning deraf. — I Bohusländska skärgårlen, teckning ur verkligheten. — Ivenne konserer. — Oförsyntheter här och der. — Bitter kritik. — Anekdot. I i H I i Hvad behagas? Verkligen en hel, rel ker och solljus dag, efter vid pass 13 veckors oupphörligt sqvalande . .. Huru! Ännu en, skola vi tro våra ögon? Ack ja, låtom oss nu tro, sedan vi så länge heppats . . . post nubila Phoebus . . . efter regn låter Gud solen skina . när det ser som mörkast och mest tröstlöst ut i en menniskas lif, kommer Han dock till slut med hugsvalelsens värmande sol ... bäst vi vandra här nere i regn och dimma, delar han molnen och sänder strålen från Allfaders öga ned öfver oss, vi svaga och stapplande menniskobarn! Haf tack du lilla sol stråle! Hvad verlden, som nyss låg der så ! dyster och kulen framför oss, på en gång ser glad och leende ut ... gräsmattorna, hvilka ännu icke frusit till döde under Vinterns iskalla kyssar, gnistra, daggbestänkta, i morgonsolen som en smaragdtargad kröningsmantel kastad omkring vår moder, Jordens, ännu höstvarma barm ... de små fåglarne spritta till ur sin långa regnslummer, borja noppra i sin ruggiga fjäderskrud, spärra upp sina kloka ögon och qvittra med beskästiga näbbar: Kip, kip, kip! Är det möjligt? Är vintern redan öfver, ist der Frihling schon da? Åh nej, godt folk, ännu ha vi låagt dit! Hvad den solen ä charmant! Så mycket vackert, hon de båda sista dsgarne lockat fram på Södra Hamngatan och i allerna ... Hvad betyda alla buketter af violer, liljekonvaljer och tusenskönor, Åplockade på kalljord, äfven vid den här sena årstiden mot den utställning af ett annat slags Ålefvande rosor, som vi så länge fått sakna, men som under dessa dagarne florerat i all sin glans . .. I all sin glans? Det var kanske för mycket sagdt, ty kungssorgen har lagt sitt dystra flor omkring rosorna, hvilka dock icke förlora någonting på kontrasten, nej, tvärtom! Tillställaren at sällskapsspektsklet sistl. Lördag ä Nya Teatern till uppmuntran af en gryende talang, kunde, i likhet med alla, som dervid medverkade, glädja sig åt att se den goda assigten krönt med den fullkomligaste pekuniära framgång. Med undantag af de allrahögst upp belägna platserna var nemligen salongen fullt upptagen och då priset var lika öfverallt, eller 3 rdr, har en jemförelsevis beI tydlig summa blifvit för det afsedda ändamälet disponibel. Hvad sjelfva spektaklet beträffar så faller det naturligtvis icke inom den egentliga kritikens domvärjo, den enskilda deremot har under veckans lopp helt säkert icke försummat att göra sin skyldighet. Så mycket torde vi dock kunna sqvallra ur skolan, att, efter hvad vi förnummit, allmänheten varit belåten med tillställningen, att den funnit både prins Fredriks falska och furst Sigismunds verkliga hosstat i högsta måtto förtjusande och att det hela aflopp utan något enda af dessa förargliga, störande afbrott, hvilka eljest bruka vara soskiljaktige från begreppet Åsällskapespektajkel. För detta sistnämnda stå de uppträdando i den största förbindelse till direktör Wilhelm Ahman, som med högst betydande personliga uppoffringar — för honom måste om tör någon tid vara liktydigt med penninj gar — inöfvat och vakat öfver det hela, Föri utom denna uppriktiga tacksamhet har dir. Åhman dervid äfven haft en annan, om också negativ belöning: vid den närmare blick som en del af vår allmänhet under repetitionerna varit i tillfälle att kasta bakom kulisserna, har man ätven kommit till klar visshet om någonting, hvartill man kanske ej förut fullt tillräckligt lagt märke: de tallösa mödor, den okufliga energi och det outtröttliga tålamod som ertordras för att kunna vara en direktör och regissör sådan som hr Åhman under en följd af år visat sig och som vi hoppas fortfarande under många år skall vissa sig vara. Säkert är jemväl, att dessa mera allvarliga tjät på tiljorns, som föreställa verlden, hos dilettanten uppväckt helt andra åsigter om det myckna som erfordras för att bli, vi vilja icke säga en god, endast en medelmåttig dramatisk framställare, än han eller hon måhända förut haft oeh det är likaledes visst — vi anteckna detta cärskildt för deras räkning, hvilka möjligen gått alltför längt vid kritiserandet af den ifrågavarande föreställningen — att det bland alla de i Lördags uppträdande icke fanns en enda, som ej inför sig sjelt erkände att det hela, oaktadt allt besvär man gjort sig, dock, af ofvan antydda orsaker omöjligt kunde, för äfven den välvilligaste åskådare, framstå annat än som någonting — haltt. Hade emellertid ej någon annan roligt a spektaklet, så hade åtminstone de medspelande det bäde före och under detsamma, men allra ——— ev nm— ——A—-— — ee