— Hvad har han gjort under den tiden ? frågade han. — Sökt efter sin dotter öfverallt: på offentliga platser, i kyrkor, på teatrar, på promenadplatser, i omnibusar, i butiker, öfver allt, från morgon till afton, ända tills han blifvit lika uttröttad till kroppen som till själen; dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, utan rast eller ro. — Dumheter! utbrast lagkarlen i otålig ton. Er vän skulle kunna bo vid en gata och hans dotter vid den som ligger näst intill, bo der ett helt är utan att de två träffade på hvarandra. Mannen måsto vara tokig. Att söka efter en flicka i London utan plan eller system tycks åtminstone antyda något sådant. Er vän måste vara kollrig, Redmayne. — Han har haft så många bekymmer och sorger att det alldeles icke vore underligt, svarade Richard Redmayne lugnt. — Det gör mig hjertligt onät om honom. Men att börja sitt arbete på ett så hufvudlöst sätt, i stället för att genast i början söka goda råd och upplysningar! Huru vet han, för det första, att hans dotter är i London? Huru vet han att hon ej är till exempel i Newyork? — Han har någon anledning till det antagandet att hon är i London. Den man som misstänkes för att ha lockat henne bort bor i London. — Men bevere mig väl, om ni — om er vän känner den man som enleverade flickan, kan han säkert återfinna henne genom att vädja till den mannen.