mörka rum i andra våniogon vid en gata nära Strand, och ej heller visste någon hvad det var för en angelägen: het som höll honom qvar i London. Han hade betalt alla gina skulder och skakat hand med sina kreditorer samt tackat dem för deras tålamod; för öfrigt hade han ej träffat många af sina vänner och bekanta efter sin årerkomst från Australien. Så vidt möjligt var höll han sig på afstånd från alla som känot honom, Men sedan han tillbragt sex månader under fåfänga försök att finna något spår af sin förlorade dotter, kom han till den öfeertygelsen att hans egen fasta vilja och starka srm ej voro tillräckliga för det verk han hade att utföra. Han gick till en sakförare, som en gång gjort upp några små affärer åt honom, och framställde saken i hypotetisk form, liksom i en väns intresse. En ung qvinna var försvunnen, hade lemnat sitt hem i hemlighet för att gifta sig, men aldrig hörts af sedan. Hvad mått och steg skulle fadern vidtaga? Mr Smoothey, sakföraren — Smoothey Grabb, Graysinn-plece — ref sig sundersamt i pannan. — Äur länge har den unga damen varit försvunnen? frågade han. — Tretton månader. — En lång tid. Er vän skulle ha förr börjat arbeta på hennes återfinnande. — Min vän har arbetat derpå under de sista sex månaderna. Mr Smoothey såg skarpt på sin klient och misstänkte sakens verkliga förhållande.