Göteborgsposten – 25 november 1872, sida 1

— Oad på honom! Ni båda ha bragt min dotter i förderfvet. Tror ni att det kan finnas mycken ömhet i mitt hjerta för någondera af er? Ond på honom — ond på den man som skickade en förklädd skurk till mitt hus! Jag önskar till Gud att de dagar ej vore förbi då män sköto ner hvarandra som hundar för långt mindre oförrätter! — Han är en gammal man, Richard, och har varit en god vän till er. Kom ihåg det. — Jag kommer blott ihåg min dotter. Ni behöfver ej se så förskräckt ut, qvinna. Jag skall afhålla mina händer från honom. Hvad jag än kunde tillfoga honom för ondt, skulle det ej gagna henne. Jag vill blott finna min dotter. Tror ni att någon skam som kan ha drabbat henne någonsin skall försvaga min kärlek för henne? Jag vill finna henne, det är alltsammans, för att sedan taga henne med mig bort till andra ändan af verldon. Har jag henne blott en gång i mina armar, skall jag ansvara för det öfriga. På hela jorden finnes ej den man som skulle skilja oss åt; ej en gång om han vore hennes make. Han gick ut i den lugna sommaraftonen ; stjernorna lyste ner på honom från himlahvalfvet, ej med samma starka glans som de planeter hvilka han under senare åren af sitt lif skådat, utan med ett mildare, heligare skimmer om rörde hans hjerta liksom ett minne från det förflutna. Åsynen af alla dessa välkända föremål derute förorsakade honom ett djupare qval än han förut erfarit. Allt var oförändradt — men hon var borta! Han gick hastigt igenom trädgården, i det han försökte stålsätta sig mot de