Från senaste stormen. Af en äldre sjöfarande, som under många år idkat fraktfart mellan vär stad och andra orter och som är välbekant äfven inom en mera vidsträckt krets, ha vi mottagit nedan meddelade beskrifning om de öden hvilka han och hans skuta under denna storm hade att utstå. Vi ha låtit den gamle sjöbussens uppsats bibehålla den form, som dess förf. sjelf gifvit åt densamma, i den tron att hans bidrag till Novemberstormarnes historia skulle blifvit mindre målande, om det genom omarbetning förlorade något af sin ursprunglighet. Hans hufvudsytte med beskrifningens offentliggörande har varit att låta det törtjenstfulla beteendet hos de lotsar, som drogo honom ur faran, komma till allmänhetens kännedom. — Uppsatsen är så lydande: . Undertecknad, stadd på resa med jakten Anna Olivia från Ystad till Göteborg, med last af korn, måste till följd af den häftiga orkan, som d. 12 d:s om e. m. vid 5-tiden börjat, returnera 3 mil från hemmet och återgå till Erskären för att söka ankarplats. Jag ankrade derstädes på 7 famnars mjuk lerbotten med båda ankarne och all ketting ute, i tanka att tills morgonen kunna ligga qvar och i hopp att vinden skulle lägga sig. Emot min förmodan ökade sig likväl stormen mer och mer och kl. 2 om morgonen d. 13:de råkade fartyget i drift. Då det hade drifvit 1 timme stoppade ankarne upp, men blott för tillfället, enär man kunde höra att der var berg eller stengrund, som de fingo fatt uti. Snart blefvo de åter loss och nu började fartyget drifva ner emot Wrångö, der ankarne ungefär 25 famnar från ett grund fattade tag. Detta var vid 5-tiden på morgonen d. 13:de. I daggryningen hissades nödflagg, och så snart detta kunde observeras från land af Wrångö lotsar kommo dessa genast ned till stranden på östra sidan om Wrångö för att försöka lemna nödig hjelp. Vid nämnda strand ha lotsarne sin lilla lotsbåt liggande, men på grund af det ovanligt låga vattnet och båtens storlek, kunde de inte komma mig till bjelp, utan måste vända tillbaka. Jag blef mycket ledsen när jag såg attingen hjelp kunde väntas från land. Sjelf ogde jag ingen båt, enär den gått förlorad. Detta såg illa ut, men hvad hände? Efter ungefär en half timmas tid ser jag åter mina bjelpare komma från land med en båt med 11 man uti. Denna båt hade de måst draga tvärs öfver Wrångö från vestra till östra sidan öfver berg och backar. Efter att med 4 åror uti en stor snipa ha rott en half timmas tid på 2:ne kabellängders afstånd, lyckades det dem att nå fartyget. Det första de rådde mig till var att kapa masten. Detta afböjde jag. Jag begärde då att de skulle försöka få in babords-ankaret, det största. Jag fann att det inte ville hålla fast. Jag tänkte att det möjligen var kommet oklart med kettingen vid ankringen. Ankaret fås in och till min stora förvåning finner jag att ankaret sprungit af midt på läggen. Detta ankare vägde 400 cå. och blef för min räkning i Mars månad förlidet år infördt från England, Till föga heder för fabrikanten må nämnas att det var ett svekfullt arbete som han förfärdigat. De raska lotsarne löste nu den svåra 15 å 16 tums kettingen från det halfva ankaret och skaktade det uti den klenare ketting, hvilken nu utfördes. Då detta var gjordt begåfvo de sig från fartyget och hemkomne hade de fått läna ett ankare af den danske kapten som för en tid sedan förlorat å Tistlarne. Med ospard möda återvände de till fartyget för andra gången och uti denna orkan lyckades det dem att med 60 famnar grof tross få detta utfördt. Hade ej så . skett skulle troligen Anna Olivia ej kunnat ligga qvar, utan hade gått förlorad. Det mod, den rådighet och den ifver som Wrångö lotsar härvid hafva för mig ådagalagt skall och kan af mig aldrig glömmas, och det är till dessas heder som jag för allmänheten vill på detta sätt omnämna deras ädelmod emot i faran nödställda likar. Jag önskar att i den händelse någon af dem skulle komma uti nödställd belägenhet han icke måtte i farans stund förgäfves ropa på hjelp, utan att denna måtte komma honom till del uti samma mått och med samma resultat som tillföll mig. Lars Svensson, från Köpstadsö. A —