OVenskå TAMIHBSPTCSSC JAG 44 VID? publicitetens Nestor har gått bort, han, som ej blott sigurligt taladt, var hufvudet högre än oss allesamman. Lars Johan Hierta är icke mer. Hon är nedlagd för alltid denna penna, som med en till det underbara gränsande lätthet förstod att behandla de mest skilda ämnen, tankeverkstaden är tillsluten i detta hufvud, som räckte till för alla och för allt. Vi unga, som nu för tiden syssla med publiciteten, vi, som måhända anse att vi gjort ett storverk, då vi nedskrifvit en Åledareeller klottrat ihop en krönika, böra med vördnad böja oss för minnet af denne ovanlige, energiske mag, som under decennier fyllde spalterna i landets då förnämsta tidning, hvars penna spårades i de politiska och allvarliga artiklarne lika väl som i de lättare, iledarne lika väl som i kaleidoskopet, det sistnämnda, i förbigående sagdt, förebilden, fröet till vår tids skämttidningar, krönikor och veckorevyer. Och under alla dessa journalistiska bestyr egde dock den kunskapsrike filosofie doktorn och juris-kandidaten tillräcklig tid öfver för att på den merkantila banan lägga grunden till en, efter hvad man vill veta, högst ansenlig förmögenhet. Ty likasom han ej var tidningsredaktör endast till namnet, så var han till lif och själ affärskarl, då det gällde att göra skäl för titeln grosshandlare. Liksom han beredt sig en varaktig plats i svenska publicitetens häfder, så har han i sin ofvan antydda merkantila verksamhet äfven intagit en framstående plats i den svenska industriens utvecklingshistoria. Otaliga voro de bestyr, hvarmed han under åratal var sysselsatt; för att kunna sköta dem så som han gjorde det, nödgades han utveckla en arbetsförmåga, om hvilken vår tids mera beqväma slägte knappast har någon aning. Nu är arbetet slutadt, aftonen bar kommit, den trägne arbetaren har gått att erhålla sin dagspenning för en lång, sträfsam arbetsdag, hvars timmar han, om någon, väl användt; svenska publiciteten eger en modig och fullrustad stridsman mindre, fäderneslandet saknar en upplyst och gagnande medborgare! Hösten fortfar att visa oss sin evigt samma gråtmilda fysionomi och vore det icke för våra stackars nödställda medmenniskors skull, hvilka känna pelsverk och varma vinterplagg endast till namnet och huttra af köld under det vi andra moja oss framför en treflig brasa, skulle vi nästan vara frestade att anropa Bore nypa oss rätt dugtigt i näsor och öron, Men af ofvannämnde skäl böra vi väl vara tålmodiga och utan knot fördraga den eländiga, surmulna väderleken, det gemena, smutsiga väglaget. Tålamod är en dygd och denna dygd har bland andra Nordiska Jockejklubbens egentlige apiritus reotor, den om svenska hästafveln högt förtjente sekreteraren i svenska kapplöpningssällskapet, grefve C. G. Wrangel, i dessa dagar fått utöfra. Efter mycken möda och understundom hardt när diplomatiska underhandlingar, hade det lyckats honom och hans reskamrat att i England uppköpa ett dussin utmärkta race-ston till priser, som af alla män af facket ansågos vara utomordentligt billiga. Med en segrares berättigade stolthet förde han de nobla qvadrupederna från Albions ö till Sejlland, till Danmarks hufvudstad, det glada Köpenhamn, der ban utlyste dem allesammans på offentlig auktion. Den högtidliga dagen kom, ett betydligt antal spekulanter hade insunnit sig, blomman af Danmarks och Sveriges eportälskande magnater var tillstädes, men o ve, då det gällde att här i dubbel bemärkelse handla, var man icke med längre, åtminstone icke så långt, som nödvändigtvis erfordrades för att Jockejklubben, för hvars räkning uppköpen gjorts, icke skulle lida förlust på affären. Samtliga de vid auktionstillfället gjorda anbuden blefvo derföre refuserade och med stoiskt lugn såg grefve Wrangel de dyrbara stona, osålda, återföras till deras hatreuppfyllda krubbor. Emellertid förljudes det att desamma sedermera underhand försålts på med deras Åinneboende värde mera öfverensstämmande pekuniära vilkor. Svenska Familj-Journalen, denna högst förtjenstfulla tidskrift, som, hvad illustrationer och text beträffar, fullt kan mäta sig med de bästa af utlandets, var, som man torde erinra sig, för ej längesedan ett allmänt samtalsämne, med anledning af den så pompöst anlagda, men af vederbörande så snöpligt ölverkorsade lotteriplanen, enligt hvilken abonnenterna kunde ha i perspektiv att bli egare till ett kapital, motsvarande ett stenhus, en liten landtegendom o. 8. v. Planen gick emellertid om intet och resultatet blef att tidskriften förlorade ett betydligt antal abonnenter, detta, enligt vårt förmenande, fullkomligt orättvist, ty tidskriften har under alls förhållanden och oberoende af lotteripuffarne, oupphörligt gått framåt och stigit i värde. För att återvinna hvad han förlorat har emellertid journalens utgifvare hittat på ett annat lockbete för alla dem, som älska att hänge sig åt lotterispelets hasardillusioner. Han utsätter nemligen höga penningpris för anträffade tryckfel, hvilka insmugglats i ett visst antal exemplar och nu skola af den lycklige abonnenten utletas. Metoden, som är siffig nog ehuru icke alldeles originell — om vi ej misstaga oss är det redaktören för en Wiener skämt-tidning, som först tillämpa den —, kan naturligtvis varieras i oändlighe och utgifvaren är derigenom satt i tillfälle at erbjuda abonnenterna oupphörliga öfverrask mninnar Åm Ii a mieafara aad Inrada an dvV. — — — 0 — 25 —