Göteborgsposten – 21 november 1872, sida 2

———————— Det var just i solnedgången — en solnodgång i försommaren efter en molnfri dag. Den vestliga horisonten liknado ett haf af guld, och öfver hela himlen var ett matt rosenskimmer. Det var en skog bredvid och oaktadt sin feberaktiga brådska stannade Richard Redmayne för en minut och lyssnade på en näktergals sång, ett för honom alldeles nytt ljud. Det fanns ej en buske vid vägen som han ej kände igen. Huru förtrolig, huru kär var hela denna scen för honom! Om han ej haft något annat mål med sin långa resa öfver oceanen än återseendet af allt detta, skulle denna resa knappt förefallit honom onödig. Landskapet rörde honom såsom om det varit en lefvande själ, en mensklig varelse som han ömt älskat. Men det var ej derföre han återvändt; det var för Graces skull, endast för hennes. I hvarje annat hänseende skulle det mera ha öfverensstämt med hans böjelse att ha stannat qvar derute och satt sin nya gård i godt stånd. Hans hemsjuka hade blott verit en längtan att se detta enda älskade ansigte, att känna det ömma vidrörandet af denna kära hand. En fjerdedels timmas rask promenad förde honom midt för det gamla huset. Der stod det, starkt och orubbadt, alldeles sådant som han lemnade det. Trädgården var full af blommer, i fönstren stodo en mängd blomsterkrukor, och de öfra fönstren voro uppslagna. (Forts.)